Nu ska jag berätta om en saga som gick fel, allt blev bara fel steg efter steg. Jag vet inte vad jag längre ska ta mig till. Jag vet ju faktiskt vad jag egentligen innerst inne vill. Och om imorgon inte kändes så förbannat tung, för utan dig är allt så mycket värre du var ju min kung. Jag ville vara din prinsessa med en tiara, jag önskade att vi alltid skulle vara oskiljbara. Men jag fick inte chansen, du lät mig inte förklara. Och nu står jag här igen och snön faller lätt och ingenting är på samma sätt, ville ju bara att allt skulle bli rätt.

Det är så tyst och ensamt, och allt känns så plågsamt. Jag skulle inte tveka en sekund om jag skulle fått en chans till att ta igen den tid som gick till spill. Men så länge du är lycklig så är jag också det, jag ska komma över det här även fast det kommer ta en evighet. När jag hörde de där orden som kom slagna orden jag alltid önskat att du aldrig skulle säga: Jag är så jävla less, låt mig bara vara! Det var slutet på våran saga, som ej fick ett riktigt sagoslut, varför kunde du inte bara hålla igen din stora trut? Vill du veta hur det känns, visste du att de där orden fortfarande bränns? Givetvis så var ju allting mitt fel som vanligt, fan Isabelle vad smidigt.