Kainsmärkt och misantropisk, vänsterhänt och haschpsykotisk, svartkonstnär och dysforisk, eldsjäl och kaffekoppsneurotisk. En mjältsjuk asfaltsblomma hasardspelar rysk roulett allena och om han verkar pigg och glad så döljs det i så fall bra i en fasad för det är bara ångesten och en ständig hemlängtan efter Herr Döden. Förföljd av otur, när fan det hans tur? Hans liv är ett öde värre än Döden. Han är inget jävla maskrosbarn för det förutsätter att det gått bra. Färgglada höstlöv på halvnakna träd, traumat är en välsignad förbannelse.

Efter en natt av HB och änglapiss är han på skithuset halvt vid liv. En silverfisk springer förbi och toapappret är slut – typiskt. Ute är det grått och jävligt, hundknullarväder som vanligt. I köket har han ett berg av disk och käften smakar ruttet lik. I timmar ligger han ensam vaken med blicken fäst på taket. Han tänder en fimp av en joint och njuter av den lilla glädjen han får av ruset. Varje dag är den andra lik så han runkar för att slå ihjäl tid och somnar så tidigt som möjligt för att sova bort denna skit.

Det sket sig alltid men det löste sig alltid, sen sket det sig igen och igen. Smärtan var bara tillfällig men belöningen, den är evig. När han äntligen hämtas av en lieman så kommer han kunna känna att ”Det där, det gjorde jag jävligt bra” och ”vilket jävla äventyr det var”.