Jag vet att du tror att jag vinglar
Stockholms gator i höga stilettklackar

du tror att jag med berusade ögon
delar ögonblick med vem som helst

du tror att det är det jag söker,
vad som helst med vem som helst

Du tror att min näsa rinner blod
och att min kropp fylls av kemikalier 
kväll efter kväll

att min plånbok ekar tomt,
att jag aldrig lugnar ner mig 

att det finns något inom mig som bara
alltid kommer vara trasigt

du tror att jag inte kan somna själv

Men låt mig berätta att jag nu är 
mycket bättre på det där med 
självdestruktivitet 

jag har hittat andra sätt att utöva den på 
och den har noll att göra med Stockholm,
den har noll att göra med dig

eller med varma sommarnätter,
eller 3-dagars fester under kalla månader
med människor jag inte kan namnen på

Min självdestruktivitet har förändrats

den är numera en flaska,
ett paket Camel Blue,
Leonard Cohens stämma ur min rassliga TV

den är neddragna persienner och telefonen
på Stör ej 

där jag i ensamhet bläddrar album och ser mig
skrattandes med folk som inte längre
har en plats i mitt liv 

jag bläddrar bild efter bild och blir nostalgisk över
när jag var smalare,
snyggare,
yngre,
lyckligare,
mindre förstörd

någonstans där 
släcker jag ljusen med mina fingertoppar
och njuter av att det luktar bränd hud

Självdestruktiv
somnar jag på överkastet iklädd en
gammal pojkväns T-shirt

bubbelbadet rinner över,
TV:n slocknar av sig själv och jag
hemsöker mig

gång på gång

Så tro aldrig att det har någonting att
göra med dig 

jag har inget med dig, men allt med mig
och jag kommer först nuförtiden

Kom ihåg det nästa gång du föreställer 
dig mig
vinglandes på Söder i stilettklackar

kom ihåg det nästa gång,
att jag nog är överallt
men aldrig är
som du minns mig