I

Går här och skrotar

skrapar färg från hundraårsväggarna

känner svindeln

inte bara för himmelshöjden

utan också för att tiden

även en solskensdag

är en brunn ner i det svarta

ett hål utan botten, utan början och utan slut

och allt kött är hö

och allt går över

från stunden mellan ett hjärtslag

och nästa,

eller inget alls

och jag lever i flagorna

från gångna decenniers

målande mästare

står på stegen

för att nå ändå upp till nocken,

för att göra rent, för att göra det torra träet

grått och naket

II

Där uppe flyger svarta kajor

från susande björkar

till skorstenspipornas trånga grottor

och de ser på mig

och om de kunde så skulle de le

åt den som tror sig kunna flyga

utan vingar, utan fjädrar

och jag tänker på Mars och på asteroiderna

som kanske kommer på besök en dag

när vi inte har något kaffe hemma

det som man ju alltid skall ha i skafferiet,

för oväntade gäster

är också gäster

och en dag med ljusa lätta moln

och ljumma brisar är ljuvlig som

en midsommarbrud

och mörkret kommer väl så småningom,

för både bröllopsfesten

och avgrunden

för onda och för goda,

för kajorna och för Cassiopeja,

för de som en gång målat den vägg gul

som jag nu istället tänkt mig

som en sixtinsk regnbågsfresk

och jag känner att hjärtat slår

så länge som det slår

jag hör röster från grannbyn

och från någon kosmisk nova

som slutat sina dagar i det stora fyrverkeriet

och det är nog Anders i Koja

som talar om tipsvinsten

och hans röst som vinden bär

över stock och sten,

berg och dal,

glupande vargar och gudalika får,

och jag går här och skrotar,

står här och skrapar,

lever och andas som jag alltid gjort

så länge jag minns,

älskar och drömmer,

saknar

och kommer ihåg

medan färgen faller

och sekunderna och minuterna

med den