Jag känner mig aldrig ensam med konsten,
samtidigt är det sannolikt den som kommer att göra mig ensam.

Känslan kommer smygande ju äldre jag blir,
att jag är nog dömd att bli ensam med konsten.

Det är det priset jag får betala för att skapa,
det är priset för min konstnärliga frihet.

Ett freak som är dömd att skapa i sin ensamhet
för att ingen förstår vad idioten håller på med.

Och jag är rädd för att någon skall ta detta ifrån mig,
för det har varit nära i livet tidigare när det fullständigt idiotförklarades
av en person som hävdade kärlek.

Jag borde aldrig ha blivit född hette det,
och mina böcker var skit.

Jag var en jävla nolla.

Jag blev så kränkt att det värkte i hjärtat.

Min livsnerv vara nära att dö.

Huset var som Nostromo,
man visste aldrig när monstret skulle dyka upp.

Men konsten kom till min undsättning igen.

Och jag lämnade allt det destruktiva bakom mig.

Jag lämnade henne för att kunna överleva.

Jag lämnade Nostromo.

För att kunna gå vidare till det liv jag visste fanns
på andra sidan hindren.

Och nu lever jag på andra sidan hindren,
på andra sidan där ångesten och rädslan inte kan nå mig.

Jag målar bättre än jag någonsin gjort,
och målar mycket.

Min 5:te bok kommer nästa vecka,
ett genomarbetat mästerverk på sitt sätt.
Annorlunda än dom tidigare.

Jag skriver nya sånger och känner att jag
har så många idéer och så mycket mer jag vill skapa.

Det ligger post-it lappar överallt här hemma.

Och har så sakta påbörjat manuset till min 6:te bok.

Känner mig stabil,
stark,
känner kraft.

Men ensam.

Och uppenbarligen född,
för du måste vara född och leva
för att kunna vara ensam.

Ensam med konsten.

Men ingen hjälplös passagerare på Nostromo.