I informationsbladet om posttraumatisk stress som jag fått av kuratorn läser jag om vanliga reaktioner vid trauma. Där står om negativa känslor, oönskade tankar om traumat, överspändhet, undvikandebeteende, ilska och irritation, skuld och skam, sorg och depression, brist på tillit till andra, spänningar i relationer, svårigheter med att vara intim med andra och slutligen ökat bruk av alkohol och droger.
Bortsett från det sista stämmer allt in på mig. Alkohol har jag aldrig tyckt om men smakat. Andra droger än alkohol skulle jag inte ens tänka tanken att testa. Ilska visar jag aldrig av hänsyn till omgivningen. Men den finns där som en tickande bomb. Och i botten på ilskan finns en nästan outhärdlig smärta. Ett mörker som är omöjligt för en utomstående att upptäcka.
Arbetet med denna serie river upp oläkta sår. De blöder och jag gråter i min ensamhet. Men slutförandet av serien kommer förhoppningsvis att ge mig den läkning jag behöver för att orka vidare i livet.
Men jag frågar mig också: Måste alla dessa problem vara orsakade av ett trauma? Kan vi inte ha dem ändå?

Jag som tidigt drog mig undan i ensamhet har från och till funderat på detta med tillit och beröring. Redan som sexåring slutade jag ta i folk och bestämde att ingen fick röra mig. Scenen på förskolan som jag berättat om i introduktionen var det som fick mig att fatta beslutet.
Den lille killen som råkade se när jag som vanligt på morgonen sa hejdå till min mamma med en puss och en kram, kan jag se framför mig än idag. Han var liten, ljus och rättfram. Hans triumferande min och kommentar om att han minsann redan slutat med såna barnsligheter fick mig att känna skam.
Detta inträffade alltså under min trygga del av barndomen. Varför jag reagerade så starkt vet jag inte. Men själva reaktionen säger kanske en del om min person. Det fanns helt klart en tidig känslighet för kritik.

Våra gener och omgivande miljö samverkar som bekant när vår personlighet formas. Men hur mycket det ena eller det andra påverkar oss är omöjligt att avgöra. Vissa händelser sätter djupa avtryck i oss. Vi glömmer dem inte och gläds eller plågas när vi påminns om dem. Men vi vet också hur olika vi människor reagerar och tolkar det som sker omkring oss. Syskon som delar ungefär samma erfarenheter från sin uppväxtmiljö kan vara mycket olika.
Åren med våldet då jag levde med stark ångest och skam gjorde mig mer skygg och inåtvänd. Det var då jag tog på mig den där masken som visade att jag hade kontroll på allt. Det blev naturligt att hålla avstånd till människor, både fysiskt och emotionellt. I själva verket hade jag ingen kontroll alls bortsett från fasaden. Jag hade ingen att anförtro mig åt. Ingen jag kände tillit till. Jag funderade heller aldrig på att tala med någon eftersom jag saknade ord för mitt inre kaos. Jag blev stum. I det dubbla avståndstagandet fanns känslor av både smärta, skam och hat. Men beslutet jag fattade som sexåring hade ingenting att göra med detta senare undvikandebeteende.
En annan ung tjej eller kille med mina hemförhållanden hade kanske reagerat och betett sig annorlunda. Blivit en utåtagerande bråkstake, testat droger och haft tidiga sexuella erfarenheter. Ett sådant agerande är ofta ett rop på hjälp. Men det är inte säkert att omgivningen förstår det. Det är ett ganska destruktivt sätt att be om hjälp på.
Den stökiga fasaden fungerar i praktiken likadant som den städade ifall avsikten är densamma. Nämligen att dölja sina verkliga känslor. Fasaden blir i sig ett problem eftersom den innebär en förträngning av känslor. Medvetet eller omedvetet. Det kan sluta med att man inte bara lurar andra om sina känslor, utan även sig själv. Så uppstår en splittrad och vilsen personlighet.
Jag drog mig undan i en känsla av att jag inte hade något värde. Jag hade under lång tid känt mig bortglömd och osynlig. Det kunde inte finnas någon som tyckte om mig tänkte jag. Men i drömmarnas värld var jag omtyckt. Där var allting ljust och kärleksfullt. I en avlägsen framtid skulle jag få uppleva det ljuvliga som jag drömde om.
När jag slutligen vågade träffa en man i verkligheten kom katastrofen och det mentala sammanbrottet. En plötslig attack av lögner och ett svek utan förklaring innebar en svår chock. En chock som jag fortfarande befann mig i då jag fattade beslutet att leva ensam. Något gick sönder i mig som inte tidigare var skadat. Panikångestattacker kom varje dag under året som följde. Var som helst. I sängen, på ett torg eller ute i naturen. Under några hemska minuter svävade jag utan fast mark under fötterna.
Just då föreföll det ganska rimligt att inte återigen riskera en ny chock. Att välja avstånd och ensamhet. Chocken vägledde mig till ett beslut som jag trodde skulle skydda mig mot nya skador. Ett beslut som skulle ge mig tid att läka. Men jag läkte aldrig. Och jag har skadats igen. Flera gånger om.
Frågan är: Hade jag läkt bättre om jag öppnat mig och berättat om det som tyngde mig? Jag är inte så säker på det. Det hade krävt en lyssnare med mycket god inlevelseförmåga. Någon som kunde fått mig att se mitt värde bortom olyckorna som var behäftade med skuld, skam och mindervärde. En person som haft förmågan att stärka min tillit till människor. Men någon sådan person fanns inte i mitt liv. Att berätta för fel person kan skada mer än läka. Därför har jag tigit.

I barndomens lekar övar vi på socialt samspel. Flickor som leker med dockor provar på modersrollen för en stund. Det är också en övning i närhet. Både emotionell och fysisk närhet. Men det var aldrig något som roade mig. Jag var lite rädd för dockan som skulle föreställa mitt barn. Den var ett arv från min elakaste kusin. Om kusinen hade döpt dockan till Mia eller om jag kom på namnet minns jag inte.
Jag fylldes av både rädsla och aggression när jag lekte med Mia. Kanske berodde det på att hon var ett arv. Att hon tillhört kusinen som alltid var elak mot mig på släktkalasen. Jag skämdes för dockan inför kompisarna och även för namnet Mia som jag motvilligt sa om någon frågade vad dockan hette. Jag tyckte att den var ful och gammal med märkliga kläder. Det var mina avlagda kläder som jag haft som spädbarn.
Det finns två bilder på mig och dockan som är tagna vid samma tillfälle. På den första står jag på knä framför föräldrarnas säng med dockan liggandes på sängen. Jag tvekar att ta i den med ett generat leende. På den andra bilden har jag satt mig på sängkanten med dockan i knät. Jag har gjort det på föräldrarnas uppmaning. Mest för fotograferingen skulle jag tro. Jag kände mig inte bekväm med att hålla i den. Och så blev det ytterligare en bild med den bländande kamerablixten.
Mia var en tjurig docka som plutade med munnen. Jag kände att hon inte tyckte om mig. Hur snäll jag än var mot henne blev hon aldrig nöjd och glad. En gång slog jag i vredesmod hennes huvud mot väggen. Sedan grät jag över mitt brott. Grät och bad dockan om förlåtelse. Jag försökte trösta Mia och sa förlåt flera gånger. Men hon svarade bara med sin tjuriga min och stela blick. Då blev jag arg och slängde henne i ett hörn.
Relationen mellan oss blev allt sämre. Jag hade under lång tid dåligt samvete och vågade knappt titta på Mia. När jag idag tänker tillbaka på dockan inser jag att de komplexa känslorna hade med kusinen att göra. Jag hämnades på kusinen genom dockan men insåg samtidigt att dockan inte var kusinen. Då kom skuldkänslorna. Mia kunde ju inte hjälpa att kusinen varit elak mot mig.
Min mamma förstod att jag inte tyckte om Mia. Jag tror att det var därför hon köpte en docka till mig när hon var på Kreta med några arbetskamrater. Jag hade inte önskat mig någon docka så kretadockan blev en överraskning. Det är en grekisk flicka sa min mamma när jag lyfte upp dockan ur kartongen. Jag tyckte att hon var mycket vacker. Hon bar en grön klänning och sjalett med färgglada prickar, och hennes hår var glänsande och mörkt och ögonen stora och bruna. Jag döpte henne till Lisa. I motsats till den tjuriga Mia såg Lisa glad ut.
Lisa var min från början. Det var en fördel. Men jag hyste inga varma känslor för Lisa heller. Även om hon var gladare än Mia gick det inte prata med henne. Om jag sa något vänligt log hon bara med samma ansiktsuttryck.
Lisa var tillverkad helt i plast förutom håret som var syntetiskt. Ibland fick hon bada med mig i badkaret. Men det var inget roligt. Hon flöt bara omkring på vattnet med sitt stela leende. När jag provade att dränka henne flöt hon upp som en kork.
Mias ben och armar var av plast medan bålen var sydd med bomullstyg stoppad med vadd. Eftersom det tog tid för tyget och vadden att torka fick inte Mia bada. Hon fick sitta på badkarskanten vid väggen och titta på när jag och Lisa badade.
En gång skar jag upp magen på Mia och slet ut vadden. Sedan bankade jag dockan i golvet flera gånger. Jag var både förtvivlad och arg. Efter en stund stoppade jag tillbaka vadden i hennes mage och gick ut i köket och sa till min mamma att Mia hade gått sönder. Varför har hon gått sönder då frågade min mamma och gav mig en lång blick. Jag vet inte svarade jag och såg ner i golvet. Det går väl att laga? Det gjorde det. Min mamma suckade och sydde ihop Mias mage.
Ibland pratade Lisa och Mia med varann. Men de blev aldrig vänner. De var för olika. Eftersom Lisa var gladare än Mia ville hon ha en gladare kompis. Ibland blev Lisa arg på Mia och slog henne. Då tog jag ett stadigt tag om Lisa och dunkade henne mot Mia. Om jag slog riktigt hårt hände det att Lisa tappade ett ben eller en arm. Men det var enkelt att sätta dit igen. Mia tappade aldrig någon kroppsdel. Allt satt fast på henne. Trots att Lisa slog Mia reagerade inte Mia. Hon såg lika tjurig ut som innan. Och Lisa log lika vänligt fast hon var arg på Mia. Det gjorde mig frustrerad.
Ibland fick dockorna sova bredvid varann i docksängen. Men skavfötters. Jag la dem så för Lisas skull eftersom hon inte tyckte om Mia.
Inte förrän på våren 1999 då jag var närmare tjugosex röjde jag och min mamma bland leksakerna i källaren. Vi for flera vändor till soptippen som det hette innan återvinningscentralen byggdes. Vi slängde både möbler och leksaker. Det var med en viss lättnad som jag slängde Mia i högen med brännbart avfall. Äntligen slapp vi varann. Lisa tvättade jag och lämnade in till en secondhandbutik.
Än idag kan jag tycka att dockor är obehagliga. De är alltid vackra med fina kläder. Men kalla och tysta. De är inget annat än döda ting. Inte konstigt att jag föredrog att leka med katten som spann och jamade. En levande varelse som tyckte om mig och kunde visa det.

Om jag inte lekte med katten eller någon kompis satt jag ofta och ritade vid köksbordet med den röda vaxduken. Jag ritade helst med tusch. På mina fingrar syntes ofta tuschprickar i olika färger. På bilden där jag sitter med dockan syns flera tuschprickar, två plåster och en kirurgtejp på fingrarna.
Jag lekte mycket och skadade mig ofta. Ibland blev rivmärkena från katten lite djupare och behövde tvättas och plåstras om. Men det var det värt. Vi hade ju så roligt Sessan och jag. Åtminstone jag.
Det satt nästan alltid ett plåster på mig. Jag tyckte om att bli omplåstrad av föräldrarna. Det var en fin stund av beröring och omtanke. I medicinskåpet fanns minst en rulle med plåster och en med kirurgtejp. Och i sin väska hade min pappa plåster i olika storlekar. Även pincett och förstoringsglas. Det behövdes ifall jag fick en sticka i fingret. Det fick jag ofta när jag lekte i skogen.
Den smarte Skalman i Bamse var min pappas favorit jämte en och annan historisk diktator. I sitt skal hade Skalman allt förutom lokomotiv och atlantångare. Min pappa sa ofta till mig att om jag behövde något så var det bara att säga till så skulle han plocka fram det ur i sin väska. För där fanns allting precis som i Skalmans skal. Utom just lokomotiv och atlantångare.
Jag förstod att min pappa skojade men förväntade mig ändå att han hade det mesta i sin väska. En gång bad jag honom ta fram en mjukglass ur väskan. Det kunde han inte. Då blev jag lite besviken. Han hade skapat ganska höga förväntningar på väskans innehåll. Men hans välvilliga tanke om att kunna ge mig det jag behövde fyller mig med värme än idag.

De flesta människor drömmer ibland att de svävar. Under min barndom hade jag en återkommande dröm där jag svävade över föräldrarnas säng. Jag drömde den även några gånger i vuxen ålder. Känslan var likadan varje gång. Jag kände mig både trygg och fri. Jag svävade inte iväg någonstans utan kretsade uppe vid innertaket med blicken på det röda överkastet under mig. Föräldrarna syntes inte till. Överkastet var allt jag såg.
Ibland hoppade jag och kompisarna på sängen med det röda överkastet. Vi hoppade även i de andra föräldrarnas sängar. Men i smyg eftersom kompisarnas föräldrar förbjudit oss att göra det. Men ingen säng hade så bra studs som mina föräldrars säng. Och där fick vi hoppa så mycket vi ville.
Hemma hos oss fanns inga förbud som jag kan minnas. Jag och mina kompisar fick leka så mycket vi ville så länge vi inte brände ner kåken. Hos Åsa får vi göra vad vi vill sa en kompis lite tjurigt till sin mamma när hon inte gick med på att vi lekte leken Inte nudda golv i deras finrum. Vi fick ändå ett bestämt nej och gick upp till mig och lekte istället.
Ibland när jag råkade vara ensam en stund möblerade jag om i något av de fem rummen. Eftersom alla rum hade heltäckningsmattor gick det bra att skjuta på möblerna utan att det blev märken på golvet. Mina föräldrar var helt ointresserade av inredning och hade inget emot mina ommöbleringar. Kom det gäster på besök som verkade förvirrade över nyordningen förklarade min mamma att det är Åsa som har varit i farten igen.
Ibland städade jag. Även hos andra. En gång städade jag hos Tobbe, en grannpojke som gick på samma dagis som jag och som hade det väldigt stökigt i sitt rum. Jag sa åt honom att sätta sig på sängen och titta på medan jag städade. Han lydde snällt och såg förundrat på när jag förvandlade hans rum från kaos till ordning.
Byggklossar, LEGO och bollar la jag i lådor medan böcker, nallar och bilar fick pryda hans bokhylla. Hans tennsoldater radade jag upp efter färg på en träbänk. De omålade ställde jag bredvid gjutformen.
På golvet låg en jättestor och tung matta. Jag såg att den var dammig och behövde skakas. Jag hade sett hur mina föräldrar gjorde när de skakade mattor på trappan utanför ytterdörren. Jag lyfte upp mattan och ställde mig i hallen utanför pojkens rum och skakade allt vad jag orkade. Flera gånger om. Och det behövdes verkligen. Mina föräldrar och Tobbes mamma syntes knappt bakom dammolnet där de satt och drack kaffe i köket några meter framför mig.
Åsa, vad gör du för nåt hörde jag min mammas nervösa röst fråga fast hon mycket väl såg vad jag gjorde. Jag städar åt Tobbe svarade jag glatt. Du får inte skaka mattor inomhus förstår du väl sa min mamma med ännu nervösare röst. Jodå sa Tobbes mamma med glad röst. Det gör ingenting. Det är så bra att du städar och gör fint Åsa. Ja svarade jag. Det blir jättefint. Snart ska ni få komma in och titta.
När mattan låg nyskakad och ren på golvet i Tobbes rum fick föräldrarna komma in och beskåda underverket. Och jag fick mycket beröm. Även av Tobbe. Hans mamma kramade om både mig och Tobbe och sa till sonen att hädanefter kunde han väl försöka hålla lite bättre ordning i sitt rum. Det lovade han. Att mitt eget rum såg ut som ett bombnedslag berättade jag inte för Tobbe och hans mamma.
Bortsett från min mammas släktingar minns jag bara fina möten med vuxna under min tidiga barndom. Jag kände mig omtyckt och fick ofta beröm för det jag gjorde. Om något gick snett fick jag hjälp med att rätta till det och lärde mig av misstaget. Jag fick väldigt sällan bannor.
Det här vänliga och uppmuntrande bemötandet bidrog helt klart till mitt goda självförtroende vid den här tiden. Tryggheten och tilliten fanns där. Men det är sköra tillgångar i en människas liv. Om olyckan är framme kan de mycket snabbt slås i spillror. Att laga en trasig tillit är mycket svårt. Alltför ofta omöjligt.

Ibland när jag och kompisarna studsade på föräldrarnas säng stannade vi upp och såg på det svartvita fotografiet på väggen bakom sänggaveln. Jag berättade att det var jag när jag var tre år och bara var en snorunge. Jag var kanske fem eller sex år när jag sa det.
På bilden där jag sitter med dockan ser det nästan ut som om fotografiet svävar. Det var fäst på en masonitskiva som satt på väggen mellan några spikar. Det stod länge en kopia i skyltfönstret hos fotografen nere i samhället.
Jag minns när jag stod mellan mina föräldrar och höll dem i handen utanför skyltfönstret. De böjde sig fram och pekade på det svartvita fotot i skyltfönstrets högra hörn och förklarade att det var jag. Det hade jag svårt att förstå.
Ute var det mörkt och kallt. Men jag kände mig trygg och glad när jag stod där mellan föräldrarna och tittade på fotografiet. Min pappas hand höll lagom hårt om min. Min mamma höll hårdare så det gjorde ont. Men jag sa inget. Det var en fin stund av beröring och närhet.
När min föräldrar separerade 1990 och min pappa flyttade tog han med sig fotografiet. Senare satte han det inom glas och ram och hängde det på väggen i hans och sambons sovrum.

Jag sover i rummet där mina föräldrar en gång sov. Sover, drömmer och väntar på att huset ska bli sålt. Väntar på en annan tillvaro som jag drömt om sedan ungdomen. En diktares tillvaro fylld med ord och berättelser.
Min säng står placerad som föräldrarnas med gaveln ungefär där fotografiet satt. Mitt emellan föräldrarnas platser. Jag har inte tänkt på det förrän nu. Jag har placerat sängen så eftersom det såg snyggast ut på bilderna till annonsen.
Min byrå står i samma hörn som föräldrarnas byrå. Och den råkar vara vit precis som föräldrarnas. I övrigt är rummet förändrat. Den beigespräckliga heltäckningsmattan är utbytt mot trägolv och den grönblommiga tapeten har ersatts med vävtapet som jag målat ljusblå. Känslan av förankring och trygghet som jag kände i rummet under min tidiga barndom är sedan länge ersatt av rotlöshet och otrygghet.

Min mamma brukade luta huvudet mot sänggaveln när hon låg och läste. På fotot där jag sitter med dockan syns en utnött fläck till vänster på sänggavelns väv. På den andra bilden där jag står på knä med dockan framför mig syns även ett slitage på sänggavelns högra sida där min pappa låg.
När min mamma inte läste barnmorskeförbundets tidskrift Jordemodern läste hon romaner. Hon var medlem i Bonniers Bokklubb och prenumererade på Månadens Bok. Ibland bad hon mig öppna paketet med boken och läsa titeln för henne. Det gjorde jag gärna. Det hände att jag luktade på den nytryckta boken innan jag läste titeln. Då kunde min mamma bli otålig. Ska du stå och lukta hela dan eller tala om vad boken heter frågade hon. Då fnissade jag generat och läste titeln för henne.
Efter hennes död lämnade jag in nästan alla hennes böcker till secondhand. Några har jag sparat som Günter Grass Flundran och Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet. Båda nobelpristagare. Men jag har inte förmått mig till att läsa dem. Jag håller i dem och tittar på dem som på ett par reliker från en svunnen tid, vilket de på sätt och vis är.
Omslaget till Grass Flundran är en teckning av författaren själv. En talande flundra intill ett människoöra. På framsidan av García Márquez bok rider en kvinna på en tjur. Hennes överkropp är bar medan ansiktet är täckt av en mask. Bakom kvinnan och tjuren går en beväpnad man, och stora fjärilar flyger omkring dem formerade till en solfjäder.
När jag var liten drog jag ibland ut García Márquez bok ur hyllan och tittade på omslaget och fantiserade om vart de var på väg. Att kvinnan hade bar överkropp och mask för ansiktet tyckte jag var konstigt.

I min meterhöga bokhylla var det kaotiskt. Men jag visste precis vad som fanns i den. Där fanns framför allt mina böcker. Många av dem klassiker som Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga, Pippi Långstrump och Bröderna Lejonhjärta. Där stod även Gösta Knutssons Pelle Svanslös, Maria Gripes Hugo och Josefin och Barbro Lindgrens berättelser om Sparvel. Och många, många fler.
Hans Petersons Den stora snöstormen hörde till favoriterna och låg ofta på sängbordet för att bli läst. Redan på morgonen kunde jag dra ut en bok ur hyllan och lägga den på sängbordet till min mamma eller pappa för att de skulle läsa den för mig på kvällen innan jag somnade.
Den stora snöstormen handlar om ett oväder som drar fram över en gård full av människor och djur. Utanför gården sker möten med vargar och lodjur. När stormen tjuter som värst är det dags för kossan Majsköna att kalva.
Den här boken läste min pappa för mig, och den var också en av hans favoriter. Under lässtunden pratade vi mycket om handlingen och om livet förr i tiden. Trots att berättelsen utspelar sig i början på 1900-talet kände jag stark samhörighet med människorna och deras enkla livsstil. När jag blev stor skulle jag leva som dem.
När jag fyllde sex år fick jag Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen i present. Hackebackeskogen påminner om dagens utsatta områden. Det är en farlig plats för de små djuren som lever i ständig rädsla för att bli dödade och uppätna av de större djuren. Även tjuvar är i farten och stjäl. Stora som små.
Till slut blir situationen ohållbar. Mårten Skogsmus föreslår en lag som förbjuder dödandet och tjuveriet. Den klubbas igenom på ett möte där alla skogens djur deltar. Men förbudet att stjäla gäller bara i Hackebackeskogen. När Mickel Räv snor en skinka på en bondgård utanför skogen godtas det av lagen.
Men trots att lagen inte är fullkomlig är berättelsen om djuren i Hackebackeskogen en varm historia där snällhet och vänskap segrar. Även historien om Hackebackeskogen var en favorit för både mig och min pappa, och jag minns att det var han som läste den för mig.
I bokhyllan låg även en liten hög med tunna pixiböcker. De läste både min mamma och pappa för mig. En av dessa korta berättelser heter Stadsmusen och Skogsmusen. De två mössen möts en höstdag och beslutar sig för att hälsa på varann för att se vem som har det bäst. Stadsbon eller lantisen.
Skogsmusen bjuder på en enkel middag i sin jordhåla där allt är lugnt och fridfullt. Sedan bjuder Stadsmusen Skogsmusen till sin källare i stan. Skogsmusen serveras lyxig mat som han aldrig smakat förut. Kaksmulor, ljusstumpar och ostkanter. Efter måltiden dricker de ur droppskålen under en öltunna.
Skogsmusen som vanligtvis bara dricker vatten blir dyngrak och dansar runt på hyllorna och sjunger för full hals. Huskatten som hör oväsendet slår klorna i Skogsmusen. Lyckligtvis kommer Skogsmusen loss men blir förbannad på Stadsmusen som utsatt honom för risken att bli uppkäkad av katten. Han läxar upp Stadsmusen om hur farligt det är att bo i stan och att han inte tänker byta med honom. Sedan går han glatt visslande hem till skogen.
Jag höll på Skogsmusen så klart. Varken som barn eller vuxen har jag tålt städer. Den orena luften, bullret, stressen, affärerna och folkgyttret gör mig nedstämd och orolig. Det kan gå flera år mellan mina stadsresor. Om det är möjligt undviker jag dem. Skogen är den plats där jag finner mest lugn och harmoni.
En bok som min mamma läste för mig många gånger var Elsa Beskows Hattstugan. Den var skriven på vers med rim som barnet skulle hitta på. Jag älskade boken trots att tomtegubben verkade lite sträng. Ungefär som min mamma kunde bli någon gång. Då hötte hon med pekfingret och såg lite längre på mig och kom med en förmaning. Men jag förstod att både min mamma och tomtegubben innerst inne ville väl.
Kerstin Sunds böcker om Ea och Rosali lånade jag på biblioteket när jag gick i första klass. Böckerna var bland de första som jag läste själv. Men även min mamma läste dem för mig. I sina drömmar bor Ea i ett blått hus med rosenknoppstapeter på väggarna. Det ville jag också göra och bestämde mig för att bygga ett sånt hus. På riktigt.
Jag gick in i skogen och letade upp en lämplig plats för bygget. Jag fann den i ett skuggigt parti högt upp i den bergiga terrängen. Där var marken jämn och passade utmärkt för ett bygge. Jag döpte det blivande huset till Rosenknoppshuset.
Jag invigde min klasskamrat Lotta i byggplanerna. Hon var inte överdrivet entusiastisk men följde med mig upp till området för det tilltänkta bygget. På eftermiddagarna efter skolan gick vi upp med krattor och spadar för att arbeta med marken där trädgården skulle vara. Men min vän stod mest och tittade på. Ändå envisades hon med att behålla den lättare krattan i plast som var den bästa krattan att räfsa med. Jag fick räfsa med en glesare kratta i järn som passade bättre för att luckra upp jord med.
Där fanns så mycket gräs, löv och mossa som behövde räfsas bort, men det var nästan omöjligt med krattan jag hade. Inombords kokade jag av ilska men vågade inte ta strid för den effektivare plastkrattan. Min vän stod och höll i den medan hon tittade på när jag slet med den odugliga krattan. Någon gång gjorde hon en ansats att räfsa men gav upp. Ändå vägrade hon släppa krattan ifrån sig.
Jag kan upplysa om att jag senare har haft stor användning av järnkrattan när jag har arbetat i min trädgård. Först 2025, fyrtiofem år efter att jag motvilligt räfsade med den i skogen, släppte järnet från skaftet. Det hade nog gått att laga, men jag tyckte att den hade gjort sitt och lämnade in den till återvinningscentralen.
Mitt slit i skogen gav till slut utdelning. En rabatt var redo för plantering. Vi letade efter blommor i skogen men fann inga lämpliga. Min mamma lovade att offra några violer. En dag följde hon med oss till skogen med blommorna och en säck jord. Hon planterade violerna i den skuggiga rabatten, väl medveten om deras för tidiga död.
Runt trädgården och det blivande huset behövdes ett staket. Jag och Lotta samlade ihop stadiga pinnar som fick bli störar och tryckte ner dem i marken. Jag frågade min pappa om han hade något rep som vi kunde binda och hänga mellan störarna. Han tittade efter i garaget, men fann inget rep som han inte behövde själv. Jag frågade om han trodde att någon av linorna till segelbåten kunde passa. Då skrattade han och sa att det gjorde de säkert, men de behövdes till båten. Han var ofta generös och gick med på mycket men här tog det förstås stopp. Vi fick använda ett tunnare snöre, och det gick så bra. Jag tänkte ändå bygga ett fint staket med grind lite senare när Rosenknoppshuset stod färdigt.
Alldeles intill stigen växte granar som utgjorde en naturlig ingång till platsen. Även där spände jag upp några snören för att markera en ingång till trädgården med de ledsna violerna.
Nästan tjugo år senare i slutet av nittiotalet satt snörena kvar trots att granarna blivit mer än dubbelt så kraftiga. Ett snöre fann jag på marken. Det är magiskt när tiden gått men saker förblir sig lika i naturen bortom mänsklig påverkan. Innan jag lämnar min hembygd för gott ska jag gå upp till platsen och leta efter snörena och störarna. Den ligger bara ett par hundra meter från mitt hus. Vem vet om inte violerna tog sig och spred sig. Jag ska söka efter dem också.
Efter förberedelserna i skogen fortsatte arbetet med själva huset. Jag började med inredningen. Det var riktigt roligt efter det hårda slitet i skogen. I garaget sågade jag till en fönsterbräda och målade blå. I klädkammarens garderob hittade jag ett blåvitrutigt tyg som passade utmärkt till rullgardin. Jag hittade ingen rund stång att fästa den i, så det fick bli en fyrkantig som min mamma brukade stötta tomatplantorna med. Jag sydde fast ett snöre i tyget för att kunna dra i gardinen, och längst ner på snöret fäste jag en plastknopp att hålla i när man drog.
Allra viktigast i Rosenknoppshuset var förstås rosenknoppstapeterna. I mitt eget rum satt tapeter med skära rosenknoppar. Jag tror faktiskt att de sitter uppe än, men under två lager av andra tapeter. De var fina tyckte jag, men i Rosenknoppshuset skulle jag ha de finaste tapeterna i hela världen. Jag funderade mycket på tapeternas utseende. Både när jag låg och skulle sova på kvällen och när jag vaknade på morgonen.
För att få ett slut på grubblerierna följde mina föräldrar med mig till färgaffären där jag fick bläddra i en tapetkatalog. Min mamma sa mycket bestämt till mig att huset måste vara byggt innan det ens blev tal om att köpa några tapeter. Det förstod jag.
Jag bläddrade länge i katalogen med prover över de dyraste tapeterna. Men jag kunde inte bestämma mig. Alla tapeter med rosenknoppar var så fina. Du kan få låna hem katalogen och fundera i lugn och ro sa tanten bakom disken och log. Så blev det.
Jag visade katalogen för Lotta som bläddrade utan större intresse. Jag minns inte om vi bestämde oss för någon särskild tapet. Men jag minns att vi flera år senare skojade om projektet. Att vi hade nästan allt utom just Rosenknoppshuset. Vi hade en blå fönsterbräda, en blåvitrutig rullgardin, violer i rabatten, ett staket och en ingång till trädgården. Men inget hus.
Men det värdefullaste var trots allt drömmen om huset och kreativiteten som följde med drömmen. Mina föräldrar var bra på att låta mig drömma och fantisera. De förstod hur viktigt det var för mig. Precis som med tecknandet och skrivandet. Och de visste också hur envis jag var när jag hade fått en idé i skallen. Du är envis som synden sa min mamma många gånger när jag var liten, och även på senare år. Om en mamma säger så till sitt barn så ligger det garanterat något i det. Och jag kan väl erkänna att det inte bara är min mamma som sagt så till mig. Men även min envishet har sina begränsningar.
Jag kände mig ganska ensam i min entusiasm över husprojektet. När hösten och kylan kom var det inte lika roligt att gå upp och arbeta på platsen för bygget. Och när den första snön föll över violerna och staketet med snörena kändes det hopplöst. Min mamma sa att bygget gott kunde vänta till våren. Det höll jag med om. När våren slutligen kom hade mitt intresse för Rosenknoppshuset svalnat. Lotta och mina föräldrar kunde andas ut.

Jag tror att min pappa läste mer för mig än min mamma. Det berodde kanske på att min mamma aldrig läste serietidningar för mig. Hon vägrade. Hon tyckte inte om serietidningar. Det gjorde däremot min pappa. Han läste ofta Bamse för mig som jag prenumererade på. Han läste alltid med stark inlevelse och skrattade mycket. Han var minst lika road som jag av den snälle Bamses drabbningar med den girige Krösus Sork och hans underhuggare fixarsorkarna.
Men ibland somnade han mitt under läsningen. Han orkade inte hålla i tidningen eller boken som föll ner över hans ansikte. Då väckte jag honom och sa: Läs! Att han hade långa arbetsdar på mässingsbruket var inget jag respekterade. En saga skulle läsas till slutet.
Själv prenumererade han på tidningen Båtliv. Den var ganska tråkig tyckte jag även om den innehöll fina bilder på segelbåtar med färglada spinnakrar. Jag bläddrade bara i den några gånger. Men jag luktade på varje ny tidning när den kom in från postlådan. Jag har rätt många teckningar på segelbåtar sparade. Kanske är någon av dem avritad från en bild i Båtliv.
Några dagar före jul 1982 då jag var nio år, följde jag med min pappa till Svartdalens centrum för att köpa julklappar. Jag hade fått en slant av föräldrarna för att kunna handla åt dem. Min mamma hade talat om vad vi skulle köpa åt morfar. Det blev det gamla vanliga till gubben. En skjorta och ett par strumpor på herrekiperingen. Sedan skulle vi handla böcker.
På den tiden fanns en välsorterad bokhandel i Svartdalen. Vad min pappa köpte för bok i julklappp till mig minns jag inte. Ronja Rövardotter fick jag i julklapp året innan. Min mamma önskade sig Ulf Lundells Kyssen som gavs ut som pocket det här året.
Jag tror inte att min pappa önskade sig någon bok. Men när vi gick runt och letade efter Kyssen fick jag syn på en pocketbok som såg intressant ut. Jag lyfte upp den och såg på omslagsbilden. Där stod en ensam man med ryggen mot kameran omgiven av is och himmel i en blåaktig ton. Jag tänkte att det var en fiskare som stod och funderade på livet och att boken handlade om naturen. Jag la tillbaka boken men fortsatte att tänka på den.
Vi hittade Kyssen som min pappa såg lite föraktfullt på när jag la den på disken och bad expediten slå in den. Själv kände jag mig generad. Den hade ett ljustgrönt omslag med rosa läppar. När vi skulle gå ut från affären sa jag att jag skulle handla en sak och att det var hemligt. Min pappa fick vänta utanför. Jag plockade upp boken med den ensamme mannen på omslaget och bad expediten slå in den som julklapp. Jag läste inte ens titeln. På grund av den fängslande bilden var jag säker på att det var en bra bok åt min pappa. Han tyckte om naturskildringar.
Julaftonen det året firade vi hos morfar. Vid julklappsutdelningen satt jag spänd av förväntan. Min mamma hade öppnat sitt paket med Lundells Kyssen och morfar sitt med skjortan och strumporna. Snart skulle min pappa öppna sin julklapp. Skulle han gilla boken eller inte? Vad handlade den om? Jag visste inte alls.
När han slitit bort pappret från boken blev han mer än glad. Va! Det var som tusan! Hur kunde du veta att jag ville ha den här boken? Jag ryckte på axlarna och sa att jag tyckte att den verkade bra. Det här var verkligen en rolig överraskning fortsatte han. Det ska bli mycket spännande att läsa den. Du visste vad jag ville ha Åsa. Ja svarade jag stolt.
Min mamma undrade vad det var för bok som kunde vara så intressant. Min pappa räckte över den och hon tittade på den i några sekunder utan intresse. Men min morfar blev nyfiken och bad att få se på den. Jag satt bredvid morfar och läste för första gången titeln på boken när han höll i den med sina väldiga nävar med fingrar tjocka som isterband. På bokens framsida med den ensamme mannen på isen stod det Ingenjör Andrées luftfärd.
Boken som anses vara en klassiker i svensk litteratur är skriven av Per Olof Sundman och gavs ut redan 1967. Den handlar om den närmast mytomspunna polarexpeditionen från 1897 ledd av ingenjören och polarforskaren Salomon August Andrée från Gränna. En misslyckad expedition som än idag fascinerar många människor och väcker frågor kring hur de tre expeditionsmedlemmarna egentligen dog.
Som av en händelse hade Jan Troells film om expeditionen TV-premiär i Sveriges Television på juldagen 1982. En film som då var den mest påkostade produktionen i svensk filmhistoria med Max von Sydow i huvudrollen som Andrée. Den visades uppdelad i två avsnitt på juldagen och annandagen. Troell använde Sundmans bok som förlaga till filmen, som också fick samma namn som boken.
Min mamma frågade min pappa om det var lämpligt att jag såg filmen. Hon hade läst i TV-tidningen att den var tillåten från elva år. Bry dig inte om vad morsan säger sa min pappa till mig. Det här är inget farligt att se. Och det hade han på sätt och vis rätt i. Yngre barn var nämligen tillåtna att se den i närvaro av en vuxen läser jag idag på nätet. Om det stod i vår TV-tidning 1982 är osäkert.
Min pappa höjde temperaturen på elementet i TV-rummet och min mamma eldade i braskaminen när filmpremiären närmade sig. När filmen började satt jag och min pappa bänkade framför TV:n på nedervåningen medan min mamma låg på övervåningen och läste sin julklapp Kyssen som hon fått av mig för sina pengar. Expeditioner med galna och dödsföraktande män var inget som roade henne.
Jag satt klistrad vid TV:n under hela filmen. Även fast jag inte förstod hela bakgrunden och meningen med expeditionen fascinerades jag av de tre männens kamp för överlevnad. Jag ställde frågor till min pappa under filmen och han svarade på allt. Emellanåt knäppte vi och åt julnötter som låg i en liten träsläde som stod på soffbordet.
Pocketboken om expeditionen gavs förstås ut med anledning av Troells film, och bilden på omslaget är hämtad från filmen. Ett omslag som gav mig en magkänsla som ledde helt rätt. Min pappa älskade nämligen boken. Jag tror att han har läst den flera gånger. Själv har jag pinsamt nog inte läst den. Men den står på min bucket list.
En gång lånade jag trettio böcker då jag åkte ensam med pappa till biblioteket. Medan min pappa gick till hyllorna med vuxenböcker gick jag omkring på barnavdelningen. Jag drog ut mängder med böcker från hyllorna och bläddrade och såg på fina bilder. Jag bestämde mig för att låna de böcker som hade de finaste bilderna på framsidan.
När alla böckerna låg på disken sa bibliotekarien att ingen hade lånat så många böcker på en gång. Det gjorde mig stolt och glad. Jag hade ett eget bibliotekskort och lånade alltså böckerna i mitt namn. Medan bibliotekarien stämplade återlämningsdatumet i böckerna fick jag skriva lånekortsnumret på alla trettio lånekorten och lägga dem i en ask.
Min mamma suckade när hon fick syn på oss och alla böcker. Gud så mycket böcker! Är ni kloka? Klart ungen ska låna om hon vill läsa sa min pappa glatt med den höga boktraven i famnen. Jag tror inte hälften blev läst. Men jag kände och luktade på alla böcker och såg på de fina bilderna. Ibland försvann jag in i en bild och fantiserade ihop en berättelse. Om jag fortfarande innehar bibliotekets lånerekord är oklart.
Att låna många böcker garanterade mig sagoläsning och närhet till föräldrarna om kvällarna. En stund av trygghet och tillit. Jag tror att det var en viktig anledning till att jag tyckte om böcker. Att få ligga intill min mamma eller pappa och svepas in i en spännande sagovärld där hjältarna var snälla och såg till att det goda segrade.

Men trots tryggheten som jag kände under sagoläsningen kunde jag en stund senare då jag låg ensam i mitt rum fantisera om otäcka saker så att jag blev rädd. Plötsligt utspelade sig märkliga händelser i mörkret som bara jag såg.
Ibland när jag låg och skulle sova öppnades en liten lucka i väggen med den rosablommiga tapeten. Alldeles intill mitt huvud. Sedan rörde sig en plattform ut från öppningen i riktning mot mig. På plattformen stod en gubbe med blå hatt och rock. Han var mindre än en nalle och såg inte direkt otäck ut. Klädseln och utseendet påminde om John Blunds. Men det var skrämmande att han dök upp utan förvarning när jag skulle sova. Jag blev mycket rädd då och ropade på föräldrarna.
De kom in i mitt rum och tände taklampan och den lilla röda sänglampan som satt på väggen över min kudde. Jag visade var i väggen som gubben hade kommit ut och bad dem vänta så skulle de minsann få se honom. Men han kom inte fram ur väggen när mina föräldrar stod där. När de skakade på huvudet och sa att gubben bara fanns i min fantasi blev jag ledsen. Jag hade ju sett honom.
Min gissning är att gubben i väggen dök upp i en dröm första gången. Sedan satte det sig på näthinnan under en tid. Jag tror att det här hände i början när jag sov i eget rum. Innan hade jag sovit i en spjälsäng i föräldrarnas rum. Jag var paniskt rädd vissa kvällar och låg med ryggen mot väggen för att slippa se gubben.
Men det var inte bara i väggen som det hände otäcka saker. I mitt rum hängde en rullgardin med batikmönster. En blå med stora vitsippor som jag har kvar än idag. När det blev mörkt och tyst i rummet upptäckte jag en skrämmande värld på den neddragna rullgardinen. Det var något som rörde sig på gardinen när jag skulle sova och som gjorde mig skräckslagen. Exakt vad det var minns jag inte längre. Möjligen var det vitsipporna som blev förvrängda i mörkret eller av belysningen från någon passerande bil utanför.
Detta skrämde mig lika mycket som gubben i väggen. Jag skrek på föräldrarna som kom inrusande och tände taklampan. Vi stod alla tre och tittade på gardinen medan jag förklarade vad jag sett. I ljuset syntes ingenting farligt men det skulle säkert komma tillbaka när det blev mörkt. Min pappa släckte lampan och sedan stod vi alla tre och tittade på gardinen. Jag stod i mitten och höll krampaktigt i båda föräldrarna, beredd på det värsta. Men ingen såg något farligt. Min pappa tände igen och förklarade att det inte fanns något farligt på rullgardinen. Men det är svårt att övertyga ett barn som har sett något otäckt som fantasin och rädslan har skapat, och som etsat sig fast på näthinnan.
Om jag var extra orolig när jag skulle sova upptäckte jag flera faror i mörkret. På en stol intill sängen hängde mina kläder som plötsligt förvandlades till en otäck gubbe som tänkte döda mig ifall jag blundade. Även urtavlan på väckarklockan bredvid sängen skrämde mig. Den kunde glimma till i dunklet och påminde då om ett ansikte. Ibland skrämde jag upp mig själv genom att gnugga mig i ögonvrån så att jag såg ett öga.
Jag lärde mina kompisar att gnugga sig i ögonen så det otäcka ögat kom fram. En dag byggde vi en tät koja över föräldrarnas säng med hjälp av stolar och filtar. Sedan satt vi i kojan och gnuggade ögonen och gallskrek när vi fick syn på ögat.
Min mamma som stod och lagade mat i köket blev irriterad och kom in i rummet och drog undan filten och frågade vad vi höll på med. Vi berättade om det onda ögat och hur hon skulle göra för att få syn på det. Då skulle hon bli jätteskraj och skrika lika högt som vi. Såna dumheter svarade hon.
Det bör tilläggas att ögat kan framkallas utan att blunda och i fullt dagsljus. Men jag rekommenderar inte någon att framkalla det eftersom själva gnuggandet möjligen kan skada ögonen.

På kvällarna när jag inte kunde sova för att jag var mörkrädd eller hade oroliga tankar hände det att jag fick ligga bredvid min mamma i hennes säng. Eller så kom hon in till mig. Ofta bad jag henne berätta om när mormor dog. Då höll vi varann i hand. Jag tryckte min mammas hand hårt. Och hon tryckte ännu hårdare tillbaka.
Jag var bara ett år när min mormor Alice dog på grund av dåligt hjärta. Hon var då sextioett år. Jag har därför inget minne av henne. När min mamma berättade om mormor fyllde hon ut ett tomrum i mig. Hon berättade om mormors död många gånger under min uppväxt. Jag fyllde själv i tomrummet med fantasier om tanten med det dåliga hjärtat.
Det slår mig först nu att mormors död bara var några år bort när min mamma låg och berättade för mig. Då föreställde jag mig att mormor dött för mycket länge sedan. För min mamma blev det säkert en bra bearbetning att berätta om sin mammas död upprepade gånger. En förlängd exponering för att knyta an till min traumabehandling.
För mig blev det en stund av närhet och beröring då jag låg bredvid min mamma och hörde hennes milda röst berätta om mormors död. Kanske var det därför jag ville höra historien om och om igen. För att få komma nära och känna mig trygg. Den spännande berättelsen om mormors död var också något som var på riktigt och som skingrade de irrationella tankarna kring det otäcka som visade sig i mörkret i mitt rum.
När min mamma inte hade lust att berätta om mormors död för hundrade gången eller läsa en saga till, föreslog hon att jag skulle räkna får för att somna. Det fungerade aldrig. Jag såg fåren och fårhagen och försökte räkna dem. Men plötsligt dök det upp vargar och rävar som ville äta upp fåren. Då blev jag ledsen och tyckte synd om fåren. Det blev rörigt i fårhagen och i mitt huvud. Jag kunde inte räkna dem och inte somna. Förtvivlad gick jag in till föräldrarna och berättade om de farliga djuren. Att det var omöjligt att räkna fåren.
Ibland satt min mamma på stolen vid sängkanten och höll mig i handen och lugnade. Även när jag skulle räkna de stackars fåren. Nog fanns det en ängslighet tidigt i livet. Men också en obändig livsvilja. Både ångesten och livsgnistan tror jag hängde ihop med mina livliga fantasier. Bilderna i huvudet växlade fort mellan roligt, tokigt och läskigt.
En sensommardag när jag var fem år åkte jag med föräldrarna till ett torp långt in i skogen. I torpet bodde en gubbe och en gumma och en kattmamma med två gråspräckliga ungar. Vi hade åkt dit för att jag skulle få välja den ena ungen till min. Kattungarna låg i en fåtölj och såg likadana ut. Jag kunde inte välja. Till slut fick en ramsa avgöra vilken jag skulle få ta med mig hem. Ole, dole, doff. Valet föll på Sessan som hon senare döptes till.
Sessan kostade tjugofem öre. Min mamma gav mig pengen som jag la i gummans grova torparhand. Med den andra smekte hon mig på kinden.
När Sessan la sig intill mig om kvällarna fanns ingenting farligt i mitt rum. De otäcka gubbarna var livrädda för henne. De visste att hon skulle döda dem så fort de visade sig. Inte en enda gång vågade de visa sig i mörkret. Tryggare än förut somnade jag bredvid den varma, spinnande katten.
Sessan vilar sedan länge i jorden uppe i skogsbrynet bara hundra meter från huset. Sessan som fanns vid min sida under både goda och onda år. Resterna av hennes kropp kommer att bli kvar i jorden utanför mitt barndomshem när jag reser härifrån för sista gången. Men Sessan själv finns för alltid i mitt hjärta.

Stunder av närhet och tillit är de bästa i livet. Stunder när livet är enkelt och stort på samma gång. Jag minns några sådana tillfällen i livet. Som den där sommarmorgonen i skogen när jag var barn. Som en dröm men ändå sann.
Kanske sanndrömde jag innan jag vaknade. För jag talade flera gånger med min mamma om det i vuxen ålder. Undrade om det verkligen hade hänt. Om det inte bara var en dröm. Men hon mindes. Morgonen i skogen var på riktigt.
När jag vaknade var det varmt och soligt. Min mamma satt på sängkanten med ett lugn och en frid som jag aldrig tidigare sett hos henne. Hon berättade att hon höll på att göra i ordning en korg med frukost, och att pappa hade gått till skogen och väntade på oss där. Sedan reste hon sig och gick fram till fönstret och drog upp den blå rullgardinen med batikmönster. Den som skrämde mig så om kvällarna.
En stund senare gick vi hand i hand under de höga träden. Luften var varm och det doftade starkt av kåda. Vi gick uppför branten med stubbar, rotvältor och mossiga stenblock. Branten påminde och påminner än idag om en sagoskog målad av John Bauer.
Ibland stannade vi och vilade. Jag böjde huvudet bakåt och såg med vidöppet gap mot trädtopparna som vajade i vinden. Över trädtopparna seglade molnen under en klarblå himmel. Jag blev snurrig och vinglade till.
När vi passerat kärret och närmade oss toppen på berget fick jag syn på min pappa. Han satt på en stubbe intill stigen i en liten glänta där solljuset sipprade ner mellan träden. Han var helt belyst av solen och jag såg att han täljde med sin kniv.
- Pappa! ropade jag och släppte min mammas hand.
Jag rusade allt vad jag orkade och stannade alldeles framför honom. Såg på trädgrenen i hans hand och kniven som han täljde med.
- Vad ska det bli för nåt? frågade jag med andan i halsen.
- Det ska bli en visselpipa som du ska få, svarade han med blicken kvar i arbetet.
- Va kul! Får jag också tälja?
Min pappa reste sig, räckte över kniven till mig och gick fram till rönnsnåren på andra sidan stigen.
- Här ska du se, sa han och höll fram en gren. Skär av här så kan du prova att tälja.
Hur det gick med visselpiporna kommer jag inte ihåg. Jag tror inte vi lyckades få något ljud i dem. Men den varma stämningen lever kvar i mig. En familj i harmoni och dröm. Stubben som min pappa satt på var snart borta. Den angreps av myror.
Minnen som dessa är guld värda. Stunder korta och ljusa som irrbloss. Men eviga i minnesgalleriet. Jag vet att ta vara på dem när de dyker upp. För i nästa ögonblick kan ljuset slockna och mörkret breda ut sig.

Närheten och värmen från min tidiga barndom fick ett abrupt slut och återkom aldrig. Med våldet och bråken växte avståndet mellan oss tre. Både fysiskt och känslomässigt. Framför allt mellan mig och min mamma.
Frustrationen i vår relation fanns där sedan hela tiden. Från ungdomsåren och ända fram till hennes död. Frustrationen var kanske djupare sett ett uttryck för en längtan hos mig. En längtan efter moderskärlek.
Några dagar före hennes död är vi ensamma i salen på hjärtmottagningen. Jag vet att det inte finns någon räddning längre. Läkaren har sagt att det knappt finns något hjärta kvar, och att det är ett mirakel att det fortfarande slår. Lite senare under dagen ska droppet tas bort och palliativ vård inledas.
Jag sitter på en stol bredvid dödsbädden när sorgen sköljer över mig. Jag böjer mig fram och gråter. Vilar huvudet mot den döende kroppen och känner hur droppslangen pressas mot kinden. Och plötsligt känner jag en smekning över mitt hår, och hör en röst så klar som en vårbäck:
- Men lilla gumman. Inte ska du gråta.
Och så blir jag hennes barn på nytt. Ett kort ögonblick strax före hennes död. Hur hon lyckades lyfta sin av kallbrand blåsvarta hand för att smeka mitt hår förstår jag knappt.
En liten stund kom vi nära varann. Jag kände modersfamnen i den fjäderlätta smekningen, och min mamma fick sitt barn tillbaka. Vi hade inte rört varann sedan jag var liten.

Jag planerar att skriva vidare på denna serie. En serie som tvingar mig att vara uppriktig mot mig själv och mina läsare. Att vända ut och in på sig själv inför andra var skrämmande i början. Men jag märkte snart att ju mer jag lämnade ut mig desto större blev distansen till mitt skamfyllda och trasiga jag. Det började blekna i konturerna och fram trädde något nytt men ändå välbekant.
Jag fick för första gången på mycket länge en känsla av framåtrörelse och utveckling. En känsla av att vara på väg mot något sant och äkta. Rörelsen kastade mig också långt bakåt till något som gått förlorat och som jag hade saknat. Jag mötte något som sorgen och skammen hade gömt undan.
För längst därinne i mig finns inte bara sår och smärta. Där finns något som är helt och starkt. Något som inga olyckor har rått på. Där finns jag själv utan masker med en längtan efter att träda ut i ljuset. Men att gå från mörker till ljus är en mödosam process. Det vet alla som gömt sig i mörkret, och som till och med haft mörkret som sin beskyddare och vän.
Men jag skriver inte bara för att förstå mig själv bättre, utan också den omvärld som format mig och fortsätter att forma mig. Att skriva är att kommunicera. Både med sig själv och sina läsare. Känslan är alltid då jag skriver att jag också skriver om någon annan. Om någon som känner som jag, som precis som jag kan stärkas och läka med hjälp av uppriktiga ord.
Men går det då att skriva sig framåt och återerövra det som man en gång förlorat? Går det att åter känna tillit, närhet och gemenskap? Går det att med ordens hjälp laga det som gått sönder? Ja. Det tror jag. Det är därför jag skriver denna serie.



De som följt denna serie noterade kanske att två scener från det sista avsnittet i introduktionen har tagits med i denna text. Jag tycker att de passar bättre här. De står fortfarande kvar i introduktionen men kommer senare att raderas där i samband med redigering.