Min vandring är ensam
och tung
i midvinterkvällen.
Driver planlöst
på vägen.
Ödsliga tankar
under svarta himlen.

Kyrkogården ligger vit
med snötyngda stenar
och kors.
Gravlyktorna lyser
med fladdrande lågor.
Tystnaden så djup
och fylld
av de dödas frid.

Jag öppnar grinden
och går på gången.
Ser på stenarna
med namn och år
över okända öden.
Förgängelse och evighet
i tyst förbund under jorden.

Längst upp på berget
bakom kapellet,
vilar människor
från förhistorisk tid.
Människor med både
ande och kropp,
som vi.
Människor som älskat
och skrattat,
sörjt och gråtit,
hatat och dräpt.

I lunden nedanför kapellet
ströddes askan från min mor.
Men aldrig har jag mött henne där.
Hon är strödd i mitt inre,
med skärvor från ett smärtsamt liv.
Men när jag tänder ljuset
hör jag äntligen en suck,
från en förtvivlad som funnit ro.

Under en sten
med mjuka kanter
vilar en skolkamrat.
Olyckan kom
och ryckte honom från livet
i ungdomens år.
Ett liv i sin linda,
med drömmar och hopp.

Strax intill på marken
breder väldiga gravstenar ut sig.
Här skryter man
över sin jordiska resa.
Fina damer
och fina herrar,
som ville vara
lite förmer,
även när döden
besegrat dem.

Några stenar är små
och diskreta,
lutar lite framåt,
nästan bugande mot jorden.
Här vilar människor
med skilda liv,
oftast nöjda
med det lilla de fick.
Anspråkslösa
under både liv och död.

Rik och fattig,
herre och dräng.
Alla bar de på frågor
som aldrig fick några svar,
och svar på frågor
som andra bar.
Frågorna och svaren
tog de med sig,
ner till det eviga mörkret.

Men ovan jorden
lyser månen och stjärnorna
som de gjort i miljarder år.
Lyser över oss
som är ute på livets färd.
Ännu en tid
ska vi längta och söka,
kanske finna en mening
på jorden.
Ännu en tid av oro,
innan friden famnar oss
på dödens plats.