Oron stiger mellan väggarna,
mörka minnen attackerar.
Jag söker en vän som förstår
utan ord.
Driver bort mot ödemarken,
och vita skogen.

Avtryck av tassar
på stigen,
från rådjur och hare,
och kanske från vargen
som siktades
häromdagen.
Men inget spår
efter människa.

Jag vandrar förtrollad
och fri,
bland granar som dignar
av gnistrande snö.
Det blir så stilla
därinne
i mig,
när vildmarken talar.

Här har jag allt
jag behöver.
Slipper förklara
för dem
som inget förstår,
för dem som lever
i balans,
i det jämna och grå,
utan växling
av ljus och mörker.

I branten vilar en hund
av snö
som riktar sitt huvud
mot mig.
Jag fångar den på bild,
med vassa tänder
och hängande tunga.
Snart kommer mildvädret
och tar den.

Och där är tjärnen,
frusen och täckt
av snö,
nästan osynlig
i trädens vita sal.
Och björkarna strävar
mot skyn,
med stammar
magra som gärdsgårdsstörar.

Här stod jag i vårkvällar
så sköna,
såg stjärnorna tändas
en efter en,
i vattnets spegel.
Då önskade jag stort,
det bästa jag kunde få,
en kärlek bortom förstånd.

Sen kom jag tillbaka
med värkande hjärta,
och drömde om dig.
Om dig
som slet mig itu,
och dömde mig ohörd.
Som svek mig
för en lögnares nyck,
och gav mig ett liv
med oläkta sår,
och ostillad längtan.

Jag färdas fram
genom trädlandet,
allt längre in mot mig själv.
Och minnena
suddas ut
och ersätts av ljus,
och vildmarkens ro.

Det är långt till våren
och koltrastens sång,
långt till blåsippan
och bäckens sorl.
Men midvintersolen stiger
vid horisonten,
och skuggorna skingras
kring min gestalt.

Tack vita vildmark
för att du tog emot mig
i min nöd.
Tack för din omsorg,
som ingen människa gav.
Tack för att du såg
när människor blundade.
Tack för din tystnad,
som tröstade mer
än ord.


Foto: Snöhunden i dikten (2026-01-13).