Har läst om Humes och Spinoza, lyssnat på en filosofisk podd, löst melodikrysset, spelat mobilspel, kollat teaterrecensioner i tidningen, läst Predikaren, halva Judith och lite ur Mythos av Stephen Fry.

Allt ska ner i kvarnen som mitt inre är.
Malas, finfördelas och ge näring till fröna.
Frågan är vad fröna är?
Det är dem jag tvivlar på finns?

Jag skapar en bra mylla.
För det är så det är med skådespelararbetet.
Bereda jorden. Vänta.
Tillföra näring. Vänta.
Låta solen värma. Vänta.

Jag väntar på att någon annan ska sprida sitt utsäde, så sina frön, befrukta mig.
Det är först då det börjar gro och växa.
När det sker har jag så mycket att bidra med.
Vad gör jag om det inte händer?

Jag behöver berätta för mig själv att det finns nån vits med att vara som jag är.
Att det finns nån mening att följa dessa infall som inte leder till något konkret, materiellt. Iallafall inte just nu och inte som jag kan se.
Jag behöver stilla tvivlens stora vågor som bara bringar meningslöshet.

Allt detta är poetisk research.