Uti mig själv jag inte näring är
Nej, blott ett frö som satts i jorden ner.
Begravd, helt täckt i mull jag inget ser
och ovisshetens mörker på mig tär

Av rörelse jag märker ingenting
Så långsamt här. Det känns som allt står still.
Och längtan värker i mig men vartill?
En närvaro jag anar häromkring.

Det orörliga plötsligt är förbytt
I jubel känner jag att nåt slår ut
Där värken satt har växt nåt vackert nytt

Det frö jag var förvandlades till mod
Den svarta myllan som mig näring gav
Var alla ni varav min jord bestod