Jag hör orden som sägs
löv som faller utan vikt
de vandrar över läppar lätta som fjädrar
men fastnar aldrig i mitt bröst

De talar om drömmar, om vetande och tro
men jag undrar var finns hjärtats ro?
är de bara ljud som flyger förbi?
eller finns det nåt mer att finna inuti?

För ibland är orden bara tomma skal
ekande viskningar mot väggar av glas
och jag undrar om det finns en själ nånstans
eller har somliga bara otur när de talar?

I varje mening finns en skugga
av något som försvann på vägen ut
som om tankar dämpas innan de når
den plats där själen borde bo

Men tänk om vi vågade stanna till
tänk om vi slutade fylla tomrummet med ljud
kanske finns det nåt vi alla vill säga
men vi tystar oss själva i bruset, vi förnekar

För ibland så är orden mer än vad vi förstår
och det vi inte säger, är det vi helst vill nå
så kanske är det inte otur trots allt
när tystnaden viskar det som hjärtat alltid vet

För ibland, ja ibland, är orden bara tomma svar
men i tystnaden, där, kan vi höra varann.