Memento mori, inget mer.
Hennes hand omsluter min
Som en avlägsen röst kallar.
Meningen "kom ihåg"
Började tränga in i vår förening,
Vår smärtsamma offentlighet
Av vår sorg.
Att dela den varma omfamningen
Av det gudomligas armar
Blev vår tröst.
Något från dessa längtande hjärtan
Samlades till ett farväl till våra varan.
Vi flydde vårt illa förgångna
Och stod emot gensägarna.
Skulle skydda henne med våld
Om så krävdes.
Medlidsamt,
Av kärlek påbjudet,
Blev rösten en varelse.
Andens brännpunkt;
Pulserande ljudljus omgav mig,
Lysande vitt och lövgrönt
Då livet återfötts.
Mellan oss sträckte sig
Ett skimrande band av ljus.
Jag vände mig om och fann
Att hennes ansikte speglade mitt
I strålglans.
"Ja!", viskade vi, och nickade.