det händer långsamt
på samma sätt som gryningen fyller morgonhimlen
med ljus som sipprar in i natten
och sakta närmar sig dörren
som den sista gästen som stannar för länge.
det händer på samma sätt
som de sista löven på hösten som torkar
som klockspelet då det hänger sina tunna toner
i den svalkande vinden,
vinden som också kommer att svepa sin hand
över våra munnar och som regnet som kommer samlat
först i mörknande molnrum innan det hoppar
och faller ned i ett långt farväl till paradiset.
det är så du ser någon sitta och prata med öppna ögon
med blicken fäst i fjärran
som egentligen är deras eget sinne.
den lilla lågan som en tunga av eld
slickar deras snabba tankar
som upplöses när de säger 'var var jag'?
det händer långsamt
att du känner igen tingens andedräkt och deras drunkning
och att du hör det lilla glappet i hjärtslaget
expandera som ett öppnat universum
som sprider sin tysta närvaro.