Du klev in i drömmen
likt en skugga och tog
min hand, och med den mig drog
in i Morpheus täta skog.
Du yttrade inte ett ord
för blotta närvaron talade nog,
när du såg på mig och log,
för att föra oss längs stigen
som för oss vara gjord.

Du ledde mig till en glänta
där fågelsång hördes klämta
och söta bär fanns att hämta.
Där bjöd du upp till dans,
på lättsam fot med skör elegans
i daggens stilla glans,
valsade vi som i trans,
inga sorger fanns,
blott glädjen likt en lans
penetrerade våra hjärtan.

Din vackra skrud av siden ren,
likt solen själv av prakt den sken.
I vinden den fladdra likt en gren,
när du sväva över den sköna scen,
och visst föll jag likt en sten
för den lustfulla och fagra fén
som med sin hand så blek och len
förde oss båda samman.

I evighet ekade stunden,
min själ till dig förevigt bunden;
mitt hjärta likt en båt i säker hamn
när jag tryggt höll dig i min famn
i den ljuva gröna lunden.

Jag svor mig till dig trogen,
tills Atlas rygg brister,
tills jorden solens strålar mister
och den eviga skugga falla
över min kalla kropp.

När plötsligt över skogen sköljer
en glidande dimma som sakta döljer
gläntans stilla ro,
och du ser på mig,
jag vet, men kan ej
detta grymma öde tro;
när du sakta släpper mina händer
och ryggen mot mig varsamt vänder
och dig och mina drömmar sänder
in i dimmans täta snår.

I evighet jag får vandra
genom skogens dunkla vrår
i hopp om att vi åter skall finna varandra,
att det åter skall bli vår.
Men den en gång klara himmelen
är nu så dystert grå;
fåglarna hörs ej mer kvittra,
dem en gång söta bären
nu så förfärligt bittra,
och i ensamhet mitt hjärta vittra
i längtan efter dig.
21 ?Oktober, ?2015