Ett hjärta vänder sig i skuggan,
något brinner utan flammor.
Glöden ligger gömd,
under aska som aldrig kyls.

Tankarna rör sig som moln,
hårda som sten,
mjuka som vatten –
ett mummel mellan lager av tid.

Inom mig, ett brus,
ett svagt sår som flämtar i mörkret.
Det brinner som eld,
säg något,
men röken hittar inga vägar ut.

Marken är tunn,
ett steg klyver jorden.
Djupet skälver skärvan,
och sentensen grävs ner:
minnen – brinn.

Ingen vet om lågorna var början
eller slutet,
om askan var tankens hem
eller dess grav.

I hjärtat,
i dess tysta eko,
gnistrar elden vidare –
utan lågor,
utan rök,
men alltid där.