om en pojke

med bara ett öga
inte för att något saknas
utan för att allt kommer för nära

cyklopen ser rakt igenom
men aldrig runt
han ser vatten
innan det blir pöl
han ser pöl
innan den låtsas vara mark

när han föddes
var världen redan sned
det märktes bara inte
förrän han tittade

han växte inte upp
han växte in
i skor som alltid tog in vatten
i sanningar som luktade fukt
även när de torkat

han sprang inte
han gick för snabbt
han stannade inte
han blev kvar

polisen var en rörelse
bollen var en ursäkt
väggarna kom först
fönstren efter

det fanns hus
som inte ville bli hittade
fester som inte ville bli minnen
golv som bar
fast de knakade

cyklopens öga blinkade inte
det tog in
allt på en gång
missär
kärlek
och den tunna linjen
där de byter plats

han stod i vatten
som inte ville vara hav
och hav
som inte ville vara stort

ingen spegel höll
för ett enda öga
så världen fick vara ansikte

om en pojke
som inte såg dubbelt
och därför aldrig kunde välja

och som fortfarande
går

inte torr
inte dränkt

bara
precis där
vattnet slutar låtsas