Kall, regngrå, klassisk, tunn
Är den snidade skiffern.
Lutar lite med åldern åt två håll
Men belastar inte de döda med onödig tyngd.
Det fanns en tid då döden var mättad
Med ett litet minne,
Som en man kunde hävda sitt själv med
Om han ville, innan han dog...
Av en delikat pil och utan att tvivla.
En vers som man själv väljer
Elegant felstavad för att erbjuda tröst
Åt de levande.
Nittonhundrakallt.
Jag föredrar dåtid.
I döden är dessa mörka stenar
Inom ett engångsvitt, länge omålat staket
Och tre-fyra långa vindslitna, vindtrotsande
Tallar och genom tallarna en rökblå kulle
För att ge perspektiv till faktumet att dö.