Två starka motiv till att gå i samtalsterapi
skulle kunna vara 1. att börja våga minnas sin
historia och 2. att kunna avsluta dåliga
relationer OCH terapin i sig.

Resultatet av dessa känslomässiga
förmågor är ofta att närvaron i nuet
växer väsentligt. Man behöver inte
se sig om men man kan om man vill
eller behöver.

Om man har bottenlöst svårt att separera
och lämna terapeuten kan ett kontrakt
om viss tid, vara till hjälp. Det naturligaste
är dock, som i "verkliga" livet, att man säger
tack och hej när man känner för det. Ju
jävligare man haft det i livet ju svårare
att separera. En övervägande god barn-
och ungdom, gör det relativt lätt att flytta ut.
Det förhållandet brukar inte föreligga
hos den som söker terapeutisk hjälp.

Så till frågan varför man vill veta saker och ting
om sin framtid.

Jag tror helt enkelt att svaret är att det
vill man egentligen inte...men blandar
ihop det med en önskan om att få det
bättre...lyckligare...gladare...rikare...
mer kärleksfullt.

Och det är ju inget konstigt med det.

Men det är och förblir en omöjlighet.

Ville du ha lite mer spänning
i ditt liv...då får du vänta och se.

Eller ville du ha mer trygghet...
ja då måste du kanske söka hjälp.

Den otrygga människan försöker ofta
"få fason på döden" som bot mot
ett oförutsägbart liv.

Att bli vän med döden kan kännas
lättare om man lärt sig separera
och märkt att man överlever.

Kung Döden är något annat.

Den gör ingen skillnad hahahahaha........