Resan till västra Irland

Efter ett par veckors semester i Västerbotten bestämde jag mig för att planera en utlandsresa. Det hade gått flera år sedan resan till "Mallis", och nu var reslusten tillbaka. Vid den här tiden, augusti 2005, hade lågprisflygbolaget Ryanair gjort sitt intåg på allvar och erbjöd ett brett utbud av destinationer runtom i Europa – något jag var sugen på att prova. För ovanlighetens skull ansökte jag om två veckors ledighet i början av september, och det kändes helt rätt. Mitt val föll på att besöka västra Irland, Irland är ett land som alltid fascinerat mig, med sin rika historia, sina litterära traditioner och levande musikscen. Det känns som ett land som man verkligen kan ta till sig.
Jag bokade en flygresa från Skavsta till Shannon Airport, strax utanför Limerick. Samtidigt så säkrade jag rum på vandrarhem, både i Limerick och Cork. När avresedagen kom tog jag först Y-bussen till Stockholm och hann med en fika med Janne H innan jag satte mig på bussen vidare till Nyköping och Skavsta flygplats. Efter några timmars väntan klev jag ombord på Ryanairs plan till Shannon Airport. Flygresan var helt okej, även om utrymmet var lite snävare än vad jag var van vid från SAS.
Under resan hade jag ett intressant samtal med en medelålders man från Stockholm som visade sig vara musikproducent. Han ägde ett litet oberoende skivbolag och jobbade bland annat med blueslegenden Eric Bibb. Vi diskuterade också kubansk musik, särskilt salsa och son, vilket blev en fin start på resan.
Väl framme i Shannon, kände jag mig något osäker – det var ett tag sedan jag befunnit mig utomlands.


Limerick

Efter en stunds letande hittade jag till slut en buss som tog mig in till Limerick. Det blev inledningen på en mycket lyckad resa. Bussen stannade vid ett gathörn, och jag klev av när det mörknade och duggregnet föll mot gatstenarna. Jag frågade en vänlig irländare om vägen till Dock Road, där mitt vandrarhem låg, och promenerade längs floden Shannon. Den visade sig vara betydligt större än jag förväntat mig – ungefär lika bred som de större norrlandsälvarna.
När jag slutligen kom fram till vandrarhemmet så möttes jag av en rödhårig kille i receptionen som glatt välkomnade mig med ett vänligt:

- Hi Per, great welcome!

utan att jag ens behövde presentera mig! Rummet var rent och snyggt, och efter att ha lämnat min packning på sängen gick jag ut igen för att fira min ankomst med lite irländsk cider på en pub i närheten.
På inrökta och livliga "Clem's Bar" kunde jag så småningom njuta av min första pint cider. Nästa dag, en söndag, vaknade jag till ett lätt duggregn och bestämde mig för att börja utforska staden. Limerick, som är ungefär lika stort som Sundsvall, kändes gemytlig men ganska ödslig den här dagen. Jag besökte turistinformationen och fick några tips, men snart kände jag att hungern gjorde sig påmind. Jag satte mig på en bänk utanför varuhuset "Dunnes Stores" och väntade på att det skulle öppna. En mörkhårig irländare som satt bredvid mig började småprata och tipsade mig om deras "fantastiska kyckling". När jag frågade om han var katolik, såg han sig om innan han tyst svarade "yes". Efter en enkel middag på vandrarhemmet tillbringade jag kvällen i sällskapsrummet, där jag noterade att den katolska kyrkan fortfarande spelade en stor roll på Irland – något som märktes i tv-tablån.
Nästa morgon sken solen från en klarblå himmel, och jag bestämde mig för att följa ett tips från turistbyrån. Efter frukost gick jag till busstationen för att åka till "The Celtic Village", en vandringsled med en rekonstruktion av en by från den keltiska eran. Medan jag väntade på bussen, kom jag i samspråk med en äldre kvinna. Jag hade nyligen läst Frank McCourts bok "Ängeln på sjunde trappsteget", som naket skildrar det fattiga Limerick på 1930-talet. När jag nämnde bokens namn blev kvinnan mycket upprörd och hävdade att McCourt hade spridit osanningar om många i staden, inklusive sin egen styvfar. Det var tydligt att den boken väckte starka känslor på hemmaplan.
Busschauffören var verkligen hjälpsam och släppte av mig vid en vägkorsning nära "Celtic Village". Efter en dryg halvtimmes promenad längs den slingrande vägen kom jag fram till turistcentret och knallade in genom porten. På baksidan av byggnaden började en skogsstig som visade upp olika keltiska sevärdheter. Det var en underbart solig höstdag, och omgivningarna bestod mest av gröna fält och mjuka kullar, vilket gjorde promenaden till en härlig upplevelse i den irländska gröna idyllen. På flera ställen hade små keltiska byar rekonstruerats, med sina typiska runda lerhyddor.
När jag nådde ett öppet fält fick jag syn på en ung man som höll på att reparera ett stängsel. Jag tog mod till mig och gick fram till honom. Det visade sig att han hette Tom och var bonde, med ett medelstort jordbruk alldeles i närheten. Vi fick en fantastisk kontakt och pratade oavbrutet i nästan en timme om livet i Sverige och Irland. Ibland bjuder livet på positiva överraskningar.
Efter min rundvandring började jag promenera efter landsvägen mot Limerick och passade på att stanna till vid en vägkrog för att släcka törsten med en pint cider, vilket var både uppfriskande och gott! Vid busskuren stod en glad kvinna och hennes tonårsdotter och väntade. De blev näst intill lyriska när jag berättade att jag kom från Sverige. De avgudade Henrik Larsson, den svenske fotbollsspelaren som spelade för skotska Celtic. Det katolska laget Celtic är favoritlaget för de flesta katoliker på de brittiska öarna, och många irländare flyger över till Glasgow för att se på deras hemmamatcher.
Nästa dag slog jag följe med en amerikansk kille vid namn Austen till det medeltida slottet i Bunratty, som är ett av många slott och fästningar på den irländska landsbygden. Bunratty Castle ligger i det mytomspunna County Clare.
Sent på kvällen besökte jag den kända musikpuben “Dolan’s” i centrum av Limerick. Det är ett ställe där, bland annat, det berömda bandet The Cranberries har uppträtt många gånger. Jag har alltid hållit dem i hög aktning; de var ett av nittiotalets absolut bästa band med flera stora hits. Tyvärr gick deras karismatiska sångerska, Dolores O'Riordan, tragiskt bort efter en period med svårt missbruk.
Den sista dagen i Limerick tog jag bussen till den idylliska lilla staden Adair för att titta på den katolska kyrkan. Även denna dag var vädergudarna på min sida; solen sken och luften var varm när jag klev av bussen. Efter kyrkobesöket promenerade jag in till centrum för att äta lunch, och därefter gjorde jag ett besök på stadsbiblioteket. Biblioteket påminde mycket om det lilla biblioteket i Burträsk, med sin hemtrevliga atmosfär.
Efter en stund frågade jag en bibliotekarie om hon kunde rekommendera några nya, intressanta irländska författare. Den unga, rödhåriga tjejen, klädd i en enkel svart klänning, funderade en stund och nämnde John McGahern. Sedan, efter en kort tystnad, kom hon på ytterligare en författare vars namn hon tyvärr hade glömt bort. När jag lämnade biblioteket och gick längs grusgången mot busshållplatsen sprang hon plötsligt efter mig och ropade:

– Now I remember the author! his name is Colm Toibin! And his new novel is called “The Master”!

Jag tackade henne varmt för tipset och hoppade sedan på bussen tillbaka till Limerick. På senare år har jag läst några böcker av Colm Toibin, en erkänd författare med en internationell karriär. Jag rekommenderar verkligen hans böcker – de är absolut läsvärda.
Nästa morgon, när jag tog adjö av killarna i receptionen, log de stort och vinkade glatt tillbaka till mig. Ja, det hade verkligen varit några underbara dagar i det vackra Limerick, en stad där folk verkade trivas. Jag såg ofta människor stå och småprata glatt i portar och gathörn, vilket bidrog till stadens charm.



Cork

Efter ett par timmar på bussen så anlände jag till mitt andra resmål, nämligen Cork, huvudstaden i södra Irland. Historiskt sett har denna del av Irland varit en pålitlig bastion för motståndsrörelsen IRA, och under inbördeskriget som följde på Irlands delning så kämpade många IRA-anhängare från Cork mot regeringen och mot militären.

När jag började promenera mot mitt studenthem kände jag en del värk i fotlederna, men det var inte värre än att jag haltande tog mig fram. I Cork visade det sig att jag hade hyrt ett rum i en vanlig studentkorridor. Studenthemmet var nästan helt tomt under sommaren, så rummen hyrdes ut till turister. Mitt rum var enkelt men rent och snyggt möblerat. Jag slängde ryggsäcken på sängen, låste rummet och gav mig ut i stadsvimlet.
Cork är en rätt stor stad med en liten flod som rinner genom den, "The River Lee". Även om den inte alls är lika stor som Shannon, så sätter den ändå sin prägel på stadsmiljön. Mitt första mål var ett besök på ett apotek för att köpa smärtstillande medel. En mörkhårig flicka hjälpte mig att hitta tabletter och ett bandage. Jag kunde se att hon ville hjälpa mig med bandaget, men hon tyckte nog att jag såg lite för ovårdad ut, särskilt eftersom jag klippt ett hål uppe på ena skon för att lindra smärtan i foten.
Jag märkte snabbt att människorna på södra Irland har keltiska och franska drag i sitt utseende, medan de på östra Irland har mer "brittiska" drag, med blekare och rundare ansikten. Efter besöket på apoteket så gick jag upp till det fina universitetsområdet, som omgavs av ett flertal vackra parker med fina blomsterrabatter och dammar. Innan jag gick in i det medeltida området satte jag mig ner på en bänk för att njuta av solen. Under mina dagar i Cork hann jag besöka det stora universitetet flera gånger.
När jag kom tillbaka till studenthemmet fixade jag lite mat i köket och då dök en ny kille upp. Det var en väldigt pratglad kanadensare vid namn Peter Kennedy, som nu bodde i Peterborough, utanför London. Han hade semester från sitt jobb som ingenjör och hade kommit över hit för att vandra runt lite på västra Irland.
Efter middagen satte Peter och jag oss ner för att se på en kvalmatch till Champions League på tv, en match där Cork mötte Djurgården. Tyvärr vann Cork med ett par mål. Peter, som var mer intresserad av ishockey, pratade oavbrutet och drack flera öl. Vi bestämde oss för att, nästa dag, slå följe till ett gammalt fängelse som nu har omvandlats till ett modernt museum.
Sent på kvällen haltade jag iväg till en musikpub i centrum av Cork. Efter en stund började ett band att spela irländsk folkmusik, publiken började sjunga med, särskilt när guinnessen började verka. Det var tydligt att musiktraditionen är stark på Irland; alla verkade kunna texten till låtarna. Jag tror att en av låtarna hette "Oh, Caledonia". Stämningen var fantastisk, och alla var glada och trevliga, vilket gjorde kvällen minnesvärd.
Dagen därpå, en söndag, begav vi oss till museet och lyssnade på ett föredrag om Corks historia innan vi utforskade lokalerna. Mycket i museet handlade om irländarnas långa frihetskamp mot engelsmännen. Corks mest kända författare, Frank O'Connor, hade suttit fängslad i byggnaden under inbördeskriget. Efter besöket gick vi tillbaka till studenthemmet för att äta middag tillsammans. Peter, som var en mycket frispråkig herre, berättade målande om sina misslyckade försök att dejta engelska tjejer på Internet.

Även denna kväll besökte jag nöjeskvarteren och hamnade återigen på samma musikställe som kvällen innan. När jag beställde ett glas cider vid baren ropade någon till mig:

-Hi you guy, come over here!

Det var en parant kvinna som vinkade till mig. Hon stod tillsammans med sin man vid väggen och drack öl. De visade sig vara ett gift par från London. Mannen, en lång engelsk gentleman, hette David och hans fru var portugisiska (hennes namn har jag tyvärr glömt). Hon var rätt så dominerande, medan David verkade vara mer av en klassisk toffelhjälte. Vi lyssnade på musiken en stund innan vi gick vidare till en annan pub. När jag frågade henne hur länge de varit gifta svarade hon väsande:

-Seven years, too long, too long"!!
(Kanske inte så uppmuntrande att höra för David.)

Vi avslutade kvällen på ett diskotek där vi dansade fram till stängningsdags. En trevlig italienare, som jag stött på i Limerick, anslöt också till vårt sällskap. När han satte sig vid vårt bord och började prata om livet i Cork, kände jag mig nästan som en infödd irländare. När jag äntligen kom hem på morgonsidan var jag väldigt, väldigt, trött.
Trots allt steg jag upp tidigt nästa morgon för att ta en buss ut på landsbygden i County Cork. Det var soligt och varmt, och jag kände mig ganska trött när jag satte mig uppe på den öppna bussen till Blarney Castle. Den friska luften gjorde mig något piggare. Väl framme i Blarney gick jag genast mot slottet, ett högt, rektangulärt medeltida stenslott av det slag som man ofta sett på tv. Det hände inte så mycket mer i Blarney, men det var intressant att kunna studera omgivningarna runt staden Cork.
På kvällskvisten gjorde Peter och jag en liten pubrunda i centrum innan det var dags att lägga sig. Det var vår sista kväll i Cork, så vi bytte adresser med varandra. Vi hade verkligen blivit goda vänner under våra härliga dagar i staden. Tyvärr försvann adresslappen någonstans under hemresan, vilket verkligen grämde mig.
jag så småningom kom hem till Härnösand kände jag att resan hade blivit en riktig fullträff. Att åka iväg ensam kan vara en chansning, men den här gången hade jag varit ovanligt öppen och kontaktbar, vilket bidrog till att resan blev så ovanligt innehållsrik.