Eftermiddagen den 12:e september var solig och klar. Sommarvärmen hade dröjt sig kvar och värmde det mjuka gräset på det stora kalhygget. Området hade avverkats några år tidigare, men nu lyser det grönt igen. Grönskan frodas, men bara bland stubbar och ris. Det var fortfarande lätt att röra sig på hygget. Traktorernas hårda spår såg ut som såriga räfflor, men de underlättade för både djur och människor att ta sig fram.
På en stubbe satt en man och drack ur en grön plastmugg. Någon meter bort stod en hink och en liten ryggsäck. Ett par bruna stövlar låg slängda i gräset. Han var av medellängd och bar en kortärmad tröja och ett par jeans. När han reste sig upp tvekade han en stund innan han tittade på klockan. Han tog på sig stövlarna, krängde på sig ryggsäcken och greppade hinken i höger hand. Det var en fin syn att se hinken fylld med mogna lingon, men inte lika roligt att bära den.
Han gick iväg, och efter en halvtimme nådde han fram till kanten av hygget. Traktorspåret tog plötsligt slut. Traktorn hade gjort en vändplats vid skogsbrynet, och sedan upphörde spåren helt. Det kändes som om vändplatsen sände honom ett budskap: Nu får du faktiskt klara dig själv.
När han satt på stubben hade han trängt undan problemen, även om de malde i hans inre. En riktig karl kunde skjuta ifrån sig saker och ting, men nu stod han inför ett problem som grinade honom rakt i ansiktet. Han visste inte hur han skulle hitta tillbaka till bilen! Ingen stig syntes till, och tallskogen såg likadan ut åt alla håll. Det hade tagit honom ett par timmar att ta sig hit. Det var mycket möjligt att han rört sig i stora cirklar.
Tidigare på morgonen, vid tiotiden, hade han slagit på radion. Efter nyheterna skulle han sätta ihop veckans travkupong. V75 skulle avgöras på Bergsåker, och han visste att det ofta blev bra utdelning där. När meteorologen meddelade att Norrlandskusten skulle få sol och värme, tänkte han:
"Jag åker iväg och plockar lingon först. Travet kan vänta ett tag."
Han rafsade ihop hinkar och bärplockare och drog på sig jeansen. När han tittade upp stod Lisa i dörröppningen. Hon såg trött och sliten ut och hade ett gammalt förkläde på sig.
"Ja, det är hög tid att du plockar lite lingon till oss. Säsongen är ju nästan över. Har du tagit med dig regnkläder och smörgåsar? Dessutom måste du ta med karta och kompass. Du vet väl att du har dåligt lokalsinne?"
"Hörrudu, bry dig inte så mycket. Jag klarar mig nog. Sköt ditt eget, du."
När han stängde bildörren hörde han hur Lisa smällde igen ytterdörren flera gånger. Det var en tydlig markering. Bilen startade direkt, och efter en stund kunde han åter samla ihop sina tankar.
"Det är konstigt hur det har blivit. Förr hade vi så kul ihop, men nu känns Lisa nästan som en främling för mig. Jag försöker, i alla fall, följa med i tv-nyheterna. Hon sitter mestadels i köket. Vad hon gör där har jag ingen aning om. Så här har det varit i ett par år nu. Förmodligen blir det så här när man kommer in i medelåldern."
Lisa hade haft rätt. Kartan och kompassen hade tagit honom tillbaka till bilen. Om han bara hade tagit med dem, förbaskat också. Men det var för sent att göra något åt det nu.
Han borde följa tallheden västerut. Det var bara en känsla han hade. Benen kändes redan blytunga, men det borde gå. Han tog ett par djupa andetag och började gå. Den första timmen gick lätt, och han kände viss förtröstan. Men efter två timmars vandring var han på väg att ge upp. Benen värkte och hinken började kännas outhärdligt tung.
Paniken spred sig. Han funderade på att hälla ut lingonen på en tuva när han plötsligt fick syn på något. Uppe på en liten höjd, tvåhundra meter bort, skymtade han ett jakttorn. Det såg bekant ut. Det var ju där den gamla skogsbilvägen gick!
En våg av lättnad sköljde över honom. Den sortens glädje man bara känner när man lyckas med något man redan gett upp.
Tio minuter senare stod han vid sin gamla Volvo. Det här skulle han minsann inte berätta för någon. Allra minst för Lisa.
När han vred om bilnyckeln slappnade han av lite. Han visste att han hade löst ett akut problem. Men han visste också att det fanns större problem som väntade honom.