Lucia Berlin - en vän i tillvaron

Lucia Berlins bok “Handbok för städerskor” är en av de novellsamlingar jag ofta återkommer till. Hon föddes i Alaska 1936 och dog på sin 68-årsdag 2004, efter ett omväxlande och kringflackande liv. Hennes liv kantades av olycklig kärlek, dålig hälsa och alkoholmissbruk, men trots det finns det en stark humanistisk låga i hennes berättande. Denna, relativt, okända författare fick sitt genombrott många år efter sin död, när hennes utsökta “Handbok för städerskor” utgavs postumt.

Många av hennes noveller har en tydlig självbiografisk klang och tar oss genom ett virrvarr av händelser och miljöer, både runtom i USA och i Chile. De kan, till exempel, utspela sig på en tvättinrättning i New York, en vandring genom Santiagos slum eller på en torftig sjukhussal för nedgångna missbrukare.

Det är inte övertydlig samhällskritik som är Berlins vapen, utan mera att använda samhällets undervegetation för att berätta vad det innebär att vara människa. Lucia Berlin berättade mest om “skadat gods”, men såg alltid ljuset i tunneln.