Höstveckan 1975 vid Rödbergets övningsområde

En kylig höstvecka drog vi ut i de djupa, mörka skogarna kring Rödberget, det välkända övningsområdet utanför Boden. Himlen var tung av blygrå moln, och regnet föll i envisa strimmor, som om himlen grät över det karga landskapet. Vinden ven genom de knotiga granarna, och deras barr föll som små, kalla nålar över oss när vi kämpade oss fram genom den tunga, blöta marken.

Vårt tält stod blygt hukande mellan de väldiga stammarna, men det gav föga skydd mot elementen. Regnet trängde obevekligt igenom duken och blandades med det genomdränkta granriset vi låg på. Fukt och kyla kröp in genom varje liten springa och omslöt oss som en kall, osynlig dimma. Den tunna gråa rock som jag försökte använda som täcke erbjöd bara en flyktig tröst, och kylan högg som nålstick genom min trötta kropp.

Dagarna var fyllda av hårda övningar i den ogästvänliga terrängen. Vi rörde oss genom skogarna i långa led, som tysta skuggor under de böljande grenarna. Vi övade på överfall, förflyttningar och bakhåll, alltid på helspänn, alltid vaksamma. Markens blöta mossa sög girigt åt sig våra fotspår, och ljudet av regndroppar som träffade löven blandades med vårt dämpade andetag.

En natt beordrades vi att sova i bivack – under bar himmel, utan tält, utan skydd. Kylan den natten var en ovälkommen följeslagare. Luften var isande klar, och varje andetag kändes som knivar i strupen. Vi grävde en eldgrop och turades om att vakta den fladdrande elden, vars lågor dansade i mörkret som bleka skuggor. Utan den goa värmen hade vi nog frusit ihjäl där under den stjärnlösa himlen.

En av de mest påfrestande övningarna var kastet med handgranater. Först fick vi kasta attrapper för att vänja oss vid rörelsen, men sedan var det dags för skarpa granater. Vi delades in i grupper om sex värnpliktiga, och i tystnad marscherade vi tillsammans med ett befäl och en sjukvårdare till kastbanan. Stämningen var tryckt, och varje steg ekade i den dämpade skogen.

Vi satte oss på huk vid banan och väntade på vår tur. Markens kalla fukt trängde genom byxorna, och kylan spred sig som en långsam våg genom benen. Jag stod först på tur. Med stela fingrar lossade jag sprinten och samlade all kraft när jag kastade iväg granaten. Tiden stannade till för ett ögonblick innan explosionen ekade över vallen. Tryckvågen skakade marken, och doften av krutrök blandades med den råa jordlukten.

Bredvid mig satt Davidsson, göteborgaren som annars var så pratsam och självsäker. Nu var han likblek, och hans ögon stirrade tomt mot kastbanan. Händerna skakade, och hans kaxiga leende var som bortblåst.

När veckan närmade sig sitt slut packade vi ihop våra genomblöta tält och leriga persedlar. Fredag eftermiddag återvände vi till kasernområdet i Boden. Tröttheten vägde tungt i kroppen, men vi fick inte vila. Istället beordrades vi att ställa upp för visitation ute på fotbollsplanen. Hela bataljonen stod samlad som mörka siluetter mot den grå himlen.

Bataljonschefen Nederberg kom ridande längs linjen med sina närmaste män i hälarna. Hans hållning var rak och stel, och ögonen svepte vaksamt över oss. När han närmade sig vår pluton stannade han plötsligt upp. Hans skarpa blick föll på Holmström, som stod där med blå skosnören knutna på sina blanka, svarta lackskor.

– Holmström, ni har felaktiga skosnören, korrigera detta snarast! Nederbergs röst var kall och sträng, som vinterns första frost.

Holmström såg först förvirrat på sina skor och sedan på Nederberg. Hans läspande röst bröt tystnaden:
– Va, ska det inte vara dom här då?

Ett förtätat ögonblick av tystnad följde innan Nederberg rätade på sig i sadeln. Utan ett ord red han vidare längs linjen, men vi andra kunde inte hålla oss från att utbyta stulna blickar och dämpade leenden.

Så slutade vår höstvecka vid Rödberget – en vecka av kyla, regn och utmaningar, men också av kamratskap och minnen som skulle etsa sig fast för alltid.