Planerna för tågluffen

Redan under sista terminen på Nordanå så hade jag och min klasskamrat Jan-Erik Lundberg börjat diskutera en längre utlandsresa. Vi satt då i ett litet grupprum och drömde om olika äventyr. Ett av uppslagen var att köpa en gammal folkvagnsbuss och köra genom Europa, men det blev aldrig av. Efter gymnasiet hade Jan-Erik haft fullt upp – han jobbade först som chaufför och arbetsförmedlare i Skellefteå, och därefter gjorde han lumpen vid flygvapnet i Luleå. Vi hade därför inte träffats så särskilt ofta, och våra reseplaner stannade mest bara vid sporadiska samtal.
Det var inte förrän våren 1978, när Jan-Erik också hade börjat studera på "sopis" i Umeå, och jag hade återvänt från Skellefteå, som vi äntligen bestämde oss för att genomföra en gemensam interrailresa den kommande sommaren.
Vi spenderade åtskilliga kvällar i Jan-Eriks lilla studentrum på Pedagoggränd ( i samma korridor som Janne Lindström och Stellan Norgren tidigare bott i).
Där satt vi och planerade resrutten och vår resebudget samtidigt som vi lyssnade på musik. Bland annat en platta med singer-songwritern Joan Armatrading, som blev vårt soundtrack inför resan.
På sjuttiotalet var tågluffandet något som många ungdomar ägnade sig åt, och jag såg verkligen fram emot vår kommande resa. Europa var fortfarande delat mellan väst och öst, och att få utforska de mystiska länderna i Östeuropa kändes både spännande och utmanande. Många av Sovjetunionens satellitstater hade anslutit sig till interrail systemet, vilket underlättade resandet i österled.

Eftersom vi inte hade något internet på den tiden fick vi istället skriva till olika turistbyråer och ambassader för att få broschyrer och annan information om de olika länderna. Efter ett tag började broschyrerna strömma in i Jan-Eriks lilla postlåda. Även om vi nu hade mer information om våra resmål så var bristen på vetskap en del av äventyret.

Tågluffen närmar sig

Vi beslutade oss för att vara på resande fot från början av juni fram till mitten av augusti. Vår totala budget uppgick till 8000 kronor, vilket skulle täcka alla kostnader för en månads “tågluffande”, två veckor med liftande i Frankrike och ytterligare en månad med tåg. När våra studier avslutades i början av juni, åkte vi direkt hem till Skelleftehamn respektive Ostvik för att packa våra ryggsäckar. Pirret i magen växte när jag klev av lokalbussen på Ursviksgatan i Skelleftehamn.
Samtidigt som vi planerade för tågluffen så pågick fotbolls-VM i Argentina. Sverige hade lottats i samma grupp som Brasilien, Österrike och Spanien. Förhoppningarna var stora efter Sveriges imponerande femteplats i föregående VM, men den här gången tog det stopp redan i gruppspelet. Visst var fotbolls-VM spännande, men i mitt huvud kretsade det mesta kring den stundande tågluffen.
Vi hade köpt varsin flygbiljett från Skellefteå till Malmö med avresa den 4 juni. På den tiden kunde ungdomar under 26 år flyga obokat inom Sverige för bara 100 kronor – ett erbjudande vi självklart utnyttjade.
Några dagar innan avresan hade RIF fått nys om att jag var hemma igen, och de bad mig spela en reservlagsmatch i Norrlångträsk. Jag ställde upp, men var konstant orolig för att skada mig innan den stora resan. I slutet av matchen blev jag fälld och slog i huvudet, jag bytte snabbt ut mig själv och undvek på så sätt skador. Matchen i Norrlångträsk blev min allra sista match för RIF.

Dagen innan vi skulle åka iväg, den 3 juni, satt jag tillsammans med Arne och Ewa i gillestugan och tittade på Sveriges öppningsmatch i VM mot Brasilien. Tomas Sjöberg gav Sverige ledningen med ett hårt skott i nättaket, men Brasilien kvitterade tyvärr i andra halvleken. Med den matchen bakom mig och VM-förhoppningarna delvis grusade, var det nu bara en sak som fanns i huvudet – den kommande tågluffen.

Avresedagen

Avresedagen, söndagen den 4:e, bjöd på strålande sol och värme. Arne och Ewa skulle åka till Brännbergsliden för att plantera skogsplantor på vårt skogsskifte, men de körde mig först till flygplatsen. När jag stegade in i vänthallen kände jag små fjärilar i magen – en blandning av osäkerhet och förväntan. Jag kände Jan-Erik väl, men tanken på att resa tillsammans med honom under en så lång tid fyllde mig ändå med viss ovisshet.
Jan-Erik satt redan i vänthallen när jag anlände, försjunken i några färgglada resebroschyrer. All vår utrustning var noggrant packad i ryggsäckarna – kläder, spritkök, liggunderlag och sovsäckar. Dessutom hade jag köpt ett litet rött plasttält för 100 kr, som jag tänkte skulle komma väl till pass i nödsituationer eller när vi ville spara lite pengar. Det visade sig bli en ovärderlig investering.


Resrutt och resebudget

Vår preliminära resrutt såg ut så här: Sverige, Danmark, Österrike, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Grekland, Italien, Frankrike, Irland, Skottland och slutligen England. Vi lyckades faktiskt följa den planen till punkt och pricka.
På den tiden var det inte så enkelt att hålla kontakten med hemlandet, så vi var noga med att planera vår ekonomi. Ett Interrailkort kostade 300 kr, och vår dagliga budget låg på 80 kr – i hela 80 dagar framåt. Vi hade växlat till oss kontanter i flera olika valutor och resten av pengarna förvarades tryggt i resecheckar. Jan-Erik tog hand om att planera utflykter och nöjen, medan jag ansvarade för ekonomin. Under resans gång gjorde vi åtskilliga avstämningar. Ibland, när vi låg på våra sängar i något vandrarhem, brukade Jan-Erik fråga:

– Hur ligger vi till mot budget?

– Vi är på gränsen, svarade jag oftast med ett snett leende, med en lärdom från tiden på drätselkontoret.

Den stora tågluffen

Vi började vår resa med att flyga till Sturups flygplats utanför Malmö. Eftersom vi landade sent på kvällen, så slog vi upp vårt lilla tält på en åker utanför flygplatsen, nära ett dike där marken var hård och packad med lera. Nästa morgon vaknade jag mörbultad och öm. Jag hade väckts av några skränande skånska kråkor som flög över tältet.
Humöret steg betydligt när vi, efter att ha tagit flygbåten över sundet, anlänt till Köpenhamn och satte oss på Strøget med varsin dansk pilsner i handen. Vi skålade glatt och gratulerade varandra till en storartad start på vår tågluff. Sedan släntrade vi iväg till centralstationen för att hoppa på tåget mot Wien – den verkliga avsparken på vår långa odyssé.

Wien

I kupén så hade vi sällskap av en trevlig mexikansk kille vid namn Pacho, som var på väg till Göttingen i Västtyskland. Han åkte dit för att besöka några vänner. Efter en lång natt på tåget så anlände vi tidigt på morgonen till Wien.
Planen var att stanna en dag i Wien innan vi fortsatte till Budapest. Det kryllade av unga resenärer på centralstationen, så det tog ett bra tag innan turistinformationen kunde hjälpa oss med att boka ett härbärge. Vi övernattade på ett vandrarhem på Robert Harmlinger Gasse. Det kändes spännande eftersom det var vår första natt på ett vandrarhem. Stället var fullt av unga resenärer som satt och pratade i matsalen eller kickade boll ute på gräsmattan. På kvällen besökte vi en bierstube för att se Sveriges match mot Österrike. Tyvärr förlorade vi matchen, och de ölstinna österrikarna passade på att peka finger och pika oss, men vi tog det med ro – sånt är ju livet för en fotbollssupporter.

Budapest

Nästa morgon tog vi tåget till Budapest, vårt första riktiga resmål. I samma vagn som oss satt det två svenska tjejer, Monika från Södertälje och Eva från Umeå, som också tågluffade. Monika, en nyutexaminerad förskollärare, och Eva, som jobbade som sjukvårdsbiträde, var kusiner. Monika hade tydliga feministiska sympatier, medan Eva var något mer tillbakadragen, men båda var väldigt pratsamma och trevliga.
Väl framme i Budapest så följde de Jan-Erik och mig till en liten restaurang där vi provade den ungerska nationalrätten gulasch. Efter måltiden återvände vi till centralstationen i jakten på ett ställe att övernatta på. Det visade sig vara svårt att hitta ett boende, men till slut träffade vi en ungersk man som erbjöd oss att hyra ett rum i familjens lägenhet ute i förorten.
Vi följde med honom hem, och medan Jan-Erik och tjejerna installerade sig i rummet gick jag med mannen till en liten kvarterskrog. Där bjöd han mig på en öl och vi konverserade så gott vi kunde på vår brutna tyska.
När vi vaknade nästa morgon var det bara vi och familjens lille son som var kvar i lägenheten. Föräldrarna och dottern hade redan gett sig av för dagen, och pojken satt och tecknade i vardagsrummet när vi lämnade bostaden. På väggen ovanför hans skrivbord hängde en lagbild på det ungerska fotbollslaget Honved.

Balaton

Vi fyra tog tåget till Balaton Földvár, en populär badort belägen vid den södra spetsen av Balatonsjön i Ungern. Vädret var strålande när vi anlände, och vi lyckades hyra en bungalow i stadens utkant. Eftermiddagen spenderade vi på den välbesökta stranden, där Jan-Erik och jag blev indragna i en spontan fotbollsmatch på en dammig jordplan intill vattnet. Det var en härlig dag fylld med sol och bad.
På kvällen klädde vi upp oss och gick till en lyxig restaurang. Vår starka västvaluta gjorde att vi plötsligt kände oss som riktiga krösusar. På vägen dit stötte vi på några av killarna från fotbollsmatchen, som kom fram och tackade oss för matchen. Det kändes som en trevlig gest, och vi småpratade en stund med dem innan vi fortsatte mot restaurangen.
Den natten drog ett våldsamt åskväder in över Balaton. Blixtarna klyvde himlen och regnet öste ner, vilket gjorde natten rätt skrämmande. Men när morgonen grydde sken solen åter, och vi packade ihop för att ta tåget tillbaka till Budapest och därifrån fortsätta vår tågluff. Monika och Eva skulle resa vidare till Grekland, medan Jan-Erik och jag hade siktet inställt på Rumänien. Vi åt en avskedsmåltid tillsammans på en restaurang nära stationen, där jag för första (och enda) gången provade ungersk tartarbiff – rått kött som traditionellt förvarades under sadeln av de ridande tatarerna. Det var ingen smakupplevelse jag vill rekommendera.
När vi skildes åt kände jag ett sting av saknad, då jag hade utvecklat vissa känslor för Monika under resan. Men som det ofta är med sådana känslor, så svalnade de rätt snabbt. Av en slump stötte jag på Monika och Eva året därpå i centrala Umeå, men då var allt det där som bortblåst.

Bukarest

Jan-Erik och jag anlände tidigt nästa morgon till Rumäniens huvudstad, Bukarest. Staden kändes smutsig och allmänt nedslående, ett tydligt avtryck av den hårda kommunistiska regimen under Ceausescu. Invånarna verkade mollstämda, och staden hade något slitet och förfallet över sig. Vi var vrålhungriga när vi kom fram, men det var svårt att hitta något ätbart. Till slut lyckades vi hitta en restaurang som serverade en enda rätt – kalla karpar som simmade i fett. Det var knappast en gastronomisk höjdpunkt.

Calimaneci

Efter att ha tuggat oss igenom den kalla fisken tog vi ett "mjölktåg" upp mot rumänska Moldavien. På tåget hamnade jag bredvid en ung lärare, som berättade att han skulle hem för att delta i det obligatoriska skördearbetet, något som alla lärare i landet var tvungna att delta i. Han visade stolt upp ett litet blixtaggregat som han nyligen köpt – en dyrbar investering för honom. Resan blev lång, och flera personer försökte få kontakt med oss, uppenbarligen för att byta till sig värdefull västvaluta som skulle kunna användas på den svarta marknaden.
När kvällen närmade sig steg vi av tåget i en liten bergsstad som hette Calimaneci. Det var mörkt ute, men centrum var livligt med massor av flanerande människor. Det kändes som att vi hade färdats bakåt i tiden; nästan inga bilar syntes till och hästdragna vagnar kördes runt av zigenare med stora fjäderprydda hattar. Vi träffade ett gäng ungdomar som erbjöd oss att följa med dem för att vi skulle hitta en plats att övernatta. Medan vi gick mot utkanten av stan, diskuterade vi om vi kunde misstänka att de planerade att råna oss, men det visade sig att våra farhågor var helt ogrundade.
Vi hittade till slut ett litet pensionat med enkla men rena och prydliga rum. Jag registrerades i liggaren under det mystiska namnet "Janas Palleman". Nästa dag strosade vi runt i den lilla staden, och det blev snart tydligt att vi var de enda utlänningarna som besökt Calimaneci på lång tid. På kvällen gick vi till en lokal krog, där en zigenarorkester spelade akustisk musik. Flera ungdomar närmade sig oss, nyfikna och ivriga att försöka byta till sig västvaluta. En ung man erbjöd oss, lite skämtsamt, sin flickvän i utbyte mot ett par slitna jeans.
Påföljande morgon tog vi farväl av Calimaneci och satte oss på tåget tillbaka till Bukarest. Vår resa genom Rumänien var långt ifrån glamourös, men den har definitivt gett oss minnen för livet.

Mamaia

Efter att åter ha anlänt till Bukarest så reste vi omgående vidare till den stora badorten Mamaia vid Svarta havet. Det vi möttes av var en stad fylld av gigantiska hotellkomplex, en plats som verkade locka människor med mindre ärliga avsikter. Flera gånger blev vi erbjudna "svartväxling" och andra skumma transaktioner. Redan efter ett par timmar insåg vi att Mamaia inte levde upp till våra förväntningar, utan snarare kändes som en nitlott.
Efter att ha vandrat runt en stund hittade vi till slut ett stort hotell nära stranden. Men vädret var inte på vår sida – ihållande regn och blåst gjorde att vi valde att förkorta vår vistelse. Efter några lugna dagar kändes det nästan befriande att kliva på tåget tillbaka till Bukarest för att fortsätta våra äventyr i österled.

Åter i Bukarest
På centralstationen i Bukarest kom vi i samspråk med en rumänsk man i trettioårsåldern, prydligt klädd och till synes välbärgad. Av någon anledning följde vi med honom hem till hans lägenhet i centrum. Där satt vi runt hans köksbord och försökte konversera på knackig tyska. Efter ett par timmar återvände vi till stationen, fortfarande osäkra på hans egentliga motiv. Han verkade inte ha några romantiska avsikter, men vi undrade om han kanske hade planer på att fly till Sverige och behövde skaffa sig kontaktpersoner.

En tuff natt på tåget
Senare samma kväll tog vi tåget till Bulgarien, med slutdestination i huvudstaden Sofia. Vår något riskabla plan var att därifrån fortsätta resan vidare till Grekland. Men när vi skulle köpa platsbiljetter av konduktören upptäckte vi att vi saknade tillräckligt med bulgariska pengar. Vi blev tvungna att stiga av vid den bulgariska gränsen mitt i natten!
Vid gränsstationen påbörjade gränspolisen sin noggranna inspektion av tåget. Vi hoppade snabbt av tåget och Jan-Erik fick ta av sig sina jeans, eftersom han hade sytt in sina återstående bulgariska kontanter i ena byxbenet. Han stod nu på perrongen i bara kalsongerna och överlämnade pengarna till mig. Jag sprang mot biljettluckan i full fart, ivrigt påhejad av massor med nyfikna passagerare som hängde ut genom tågfönstren och ropade till oss:

- Americanos, Americanos!

I stationshusets källare, där biljettluckan låg, satt en korpulent kvinna och pratade med en tjänsteman. Jag räckte över våra pengar, men kassörskan skakade på huvudet och meddelade att det inte räckte till biljetterna. Desperat sprang jag tillbaka till Jan-Erik, som ännu en gång fick överlämna några sedlar. Men när jag återvände med dem till kassörskan skakade hon bara på huvudet igen och muttrade att det fortfarande var för lite. Till min stora lättnad gav hon mig ändå biljetterna, kanske i ett ovanligt anfall av medlidande. Med andan i halsen hann vi precis hoppa på tåget, som avgick minuter senare mot Sofia

Sofia
När jag vaknade nästa morgon var vi nästan framme i Sofia. Landskapet var otroligt vackert, med grönskande berg som sträcker sig mot horisonten. Vi anlände till den centrala delen av Sofia och tog en kort vila innan vi utforskade staden. Den visade sig vara välordnad och ren, med torg som var fyllda av statyer av både forntida hjältar och nutida kommunistiska ledare. Trots att Sofia var en intressant stad längtade vi efter sol och bad, så vi bestämde oss för att resa vidare mot Grekland. Efter två intensiva och händelserika veckor bakom järnridån kändes det som rätt beslut.

Åt fel håll - mot Belgrad
Jan-Erik, som alltid är optimistisk, hade hittat en snabb järnvägsförbindelse från Sofia till norra Grekland. Men denna genväg innebar ett par osäkra tågbyten, vilket jag var skeptisk till. Tyvärr visade sig mina farhågor vara sanna – istället för att resa söderut mot Grekland så hamnade vi på ett tåg som gick norrut, rakt upp mot Jugoslavien! Motvilligt tvingades vi åka hela vägen upp till Belgrad, och värmen i det gamla tåget var närmast outhärdlig.
Efter en stund, helt ensamma i vår kupe, så dök konduktören upp. Han satte sig tungt ner, tände cigarett efter cigarett, och snart anslöt en av hans vänner med en dunk hembränt i näven. De båda herrarna drack och rökte medan vi försökte hålla oss undan från dem.
Plötsligt så kommer en färgad man in i vagnen. Han var klädd i en elegant kostym och hade fina lackskor. Konduktören försökte övertala honom att äta en grön pepparväxt som han drog upp ur bröstfickan. Han slickade sig om munnen och smackade för att visa hur god växten var. När mannen till slut gav med sig och började äta av växten så blev han omedelbart illamående och rusade ut ur vagnen. Konduktören vände sig mot oss och flinade stort, som om det var något slags dåligt skämt.
När vi till slut kom fram till Belgrad så åt vi en sen middag innan vi gick tillbaka till centralstationen för att invänta nattåget mot Grekland. På stationen patrullerade tungt beväpnad polis med hundar, vilket skapade en tryckt stämning. Men det var en oerhörd lättnad att äntligen sätta sig på tåget som äntligen skulle ta oss till vårt nästa resmål – norra Grekland.

Thessaloniki

Tåget rullade in i Thessaloniki på morgonsidan, och staden mötte oss i sin fulla prakt. Thessaloniki, en storstad i norra Grekland, hade en gång varit centrum för Alexander den stores rike. Idag står flera imponerande statyer av honom på stadens torg och påminner om en svunnen storhetstid. Efter en kort promenad från stationen anlände vi till ett vandrarhem i stadens hjärta, som skulle bli vårt tillfälliga hem de kommande dagarna. Sovsalen hade en enkelhet som påminde mig om logementet på S3 i Boden.
Nästa dag tog vi en båttur till en närliggande ö, vars vackra natur och inbjudande stränder lockade oss. Vattnet var ljuvligt varmt, men sanden glödde under fötterna. Utan sandaler riskerade man att bränna fotsulorna rejält. Trots detta njöt vi av badet och den avslappnade atmosfären innan vi återvände till staden för en stunds vila på vandrarhemmet. Vi behövde samla krafter inför kvällens stundande äventyr.
När natten föll, drog vi ut för att utforska Thessalonikis pulserande nattliv. Till slut hamnade vi på ett diskotek som var beläget i ett källarplan i stadens centrum. Lokalen vibrerade av ungdomlig energi, med ett dansgolv fullt av ungdomar iklädda färgglada skjortor och klänningar som virvlade runt till rytmen av musiken. Plötsligt började hela byggnaden att skaka kraftigt av ett jordskalv. Musiken tystnade, och paniken bröt ut. Människor rusade mot utgångarna, och vi följde strömmen ut på gatan, där bilar tutade oavbrutet och människor skrek av desperation. Sten och tegel låg utspridda över gatorna, och utan att tveka började vi springa mot vandrarhemmet för att hämta våra ryggsäckar.
Kaoset i staden var överväldigande, men på något sätt lyckades vi ta oss till tågstationen, där hundratals människor satt skräckslagna på gräsmattorna och i trapporna. Några timmar senare kom vi ombord på ett tåg mot Aten, lättade över att lämna det jordbävningsdrabbade Thessaloniki bakom oss. Ändå kändes det orättvist att vi, som turister, kunde fly medan de som bodde där var fast i kaoset.

Aten

När vi anlände till Aten på morgonen checkade vi in på ett centralt beläget vandrarhem och vilade ut några timmar i sovsalen. På eftermiddagen samlade vi oss och gick ner till restaurangen i källarplanet, där vi beställde en tallrik med Mixed grill – en underbar blandning av kallskurna grekiska delikatesser.
Nästa dag utforskade vi Akropolis och det heliga templet Parthenon, trots den stekande värmen. När kvällssolen sänkte sig över staden och temperaturen sjönk något, strosade vi genom de livliga nöjeskvarteren och njöt av en klassisk moussaka på en lokal restaurang.

Egina

Efter några dagar i Aten längtade vi efter lugn och ro, så vi tog tåget till Pireus och åkte med en färja till den lilla ön Egina. Resan över havet bjöd på svalkande vindar, och snart gled vi in i den charmiga hamnen. För att hålla nere kostnaderna beslutade vi oss för att tälta på en lång sandstrand utanför byn. Efter en dag fylld av sol och bad slog vi upp vårt tält i ett snår intill stranden. Men tidigt nästa morgon vaknade jag med yrsel och illamående. När jag försökte gå ner till vattnet svimmade jag och föll raklång i sanden. Jan-Erik, min reskamrat, blev förskräckt men lyckades snart få mig på fötter igen. "Nu går jag och bokar en bungalow", sa han beslutsamt.
En stund senare återvände han och berättade att han hade hyrt en enkel stuga uppe på höjden, närmare byn. Den svalare luften i stugan gjorde att jag snart återhämtade mig från mitt solsting, och vi stannade ytterligare några dagar på Egina innan vi kände oss redo att åka vidare. Från Pireus bokade vi en färja som skulle ta oss över Egeiska havet till Italiens sydöstra hörn.
Ombord på färjan upptäckte vi snart att den var full av andra unga tågluffare. Till vår förvåning träffade vi några tjejer som vi kände från Skellefteå, och trots den gungande färden fördrev vi tiden i deras trevliga sällskap. Det var ändå med stor lättnad vi till slut såg Italiens kustlinje uppenbara sig i horisonten.




Neapel och Pompeji

I det soliga Neapel tog vi in på ett vandrarhem i ett av stadens fattigare områden. Gatorna var trånga och bullriga, och tiggande barn med sorgsna ögon sträckte ut händerna efter hjälp. Staden kändes, konstigt nog, både livfull och samtidigt rätt så sliten.
Däremot blev vår utflykt till Pompeji en fantastisk upplevelse. Staden, som ligger vid foten av berget Vesuvius, hade begravts under lava efter ett våldsamt vulkanutbrott men har nu grävts fram och blivit till ett storslaget museum. När vi promenerade på de stenlagda gatorna i Pompeji var det bara några få turister där, och det kändes som om vi vandrade genom en antik värld där tiden stått stilla. Det var en av resans mest minnesvärda upplevelser.

Rom – den eviga staden

Vårt nästa resmål var den legendariska staden Rom, en plats vi längtade efter att besöka innan vår första månads resa var över. Vi bokade ett litet pensionat, Pensionat Simonetta, som låg centralt. Jag minns tydligt att ägaren hade två stora vakthundar som strök omkring i vestibulen—en smula skrämmande!
Under de kommande dagarna utforskade vi några av Roms många antika sevärdheter. Skådeplatsen Colosseum och St Peterskyrkan var särskilt imponerande, med sin storhet och historiska betydelse. Vi försökte njuta av nattlivet ett par kvällar, men gjorde inga spännande bekantskaper. När vi beslöt oss för att styra kosan mot Frankrike hade vi nästan inga italienska pengar kvar. En girig kypare lyckades lura av oss flera hundra lire genom att kräva betalning för den rutiga duken på bordet!
Vrålhungriga och utan pengar åkte vi mot Genua för att övernatta på stationen innan vi skulle fortsätta till Frankrike. När vi närmade oss Genua var Jan-Erik så utsvulten att en vänlig italienska upptäckte detta och köpte ett par smörgåsar till oss. Ett stort plus till henne! I Genua övernattade vi i centralstationens väntsal tillsammans med många andra unga resenärer.

Bayeux – på väg mot Biarritz

Den sista resdagen på vårt första tågluffarkort blev lång och plågsam. Vi korsade gränsen till Frankrike mitt på dagen, och tåget fortsatte sedan söderut. Jag var utmattad och utsvulten när vi äntligen kom fram till Marseille. Jag längtade efter att få tag på lite kontanter och äta en bit mat. Vårt slutmål var den berömda badorten Biarritz på den franska västkusten, så vi fortsatte vår resa ditåt.
Sent omsider anlände vi till Bayeux, och nu gällde det att använda våra ben för att ta oss till ett vandrarhem utanför staden. Vi kände oss osäkra på kostnadsläget i Bayeux, så våra fötter fick duga som färdmedel. I ett rasande tempo vandrade vi framåt genom ett bostadsområde som verkade mycket välbärgat, med hus försedda med höga staket och med skällande vakthundar.
Efter ett par timmars rask promenad såg vi äntligen siluetten av vandrarhemmet i mörkret. Vår lycka krossades brutalt när en buss med välmatade tyska turister körde förbi oss—de hade tydligen bokat alla lediga bäddar! Jan-Erik blev mäkta upprörd över att de välnärda "dollar-turisterna" trängde sig förbi oss andra, som bara var fattiga "backpackers".
Trots det smärtsamma bakslaget kunde vi övernatta i mitt lilla plasttält, som återigen blev vår räddning. Nästa morgon vaknade vi av att det duggregnade, men vi kände oss ändå utsövda och pigga. I det lilla köket på gårdsplanen åt vi yoghurt och baguette och lärde känna en del andra unga resenärer.
Bland dem fanns ett par från Paris, på väg till Grekland. Tjejen, Marie-Cecile Wetzel, hade en mustaschprydd argentinare som pojkvän. På skoj frågade jag om våra möjligheter att bo billigt någonstans i Paris, och till min stora förvåning erbjöd hon oss att bo hemma hos henne! Överraskad skrev jag upp hennes adress på en lapp, och vi skildes åt sedan. Jan-Erik och jag tog sedan den första morgonbussen till Biarritz medan Marie-Cecile och hennes sällskap reste vidare mot de hägrande grekiska öarna.

Biarritz

Nu väntade två veckor innan vårt nästa tågluffarkort skulle bli giltigt. Vi bestämde oss för att stanna i idylliska Biarritz och ta det lugnt några dagar innan vi skulle börja lifta upp längs den franska västkusten. Jan-Erik, som alltid hade ett bra öga för fynd, lyckades hitta ett billigt härbärge åt oss. Bakom en bensin-doftande bilverkstad låg ett slitet hus med några rum att hyra. Om jag minns rätt betalade vi bara 10 franc per natt—ett riktigt kap!
Vi var de enda boende i korridoren, och eftersom vi oftast var ute på kvällarna behöver vi sova ut lite extra. Jan-Erik fäste en lapp med texten "Ingen städning, tack", på dörren, vilket fick städerskan att le en smula när hon läste det som stod skrivet på hans knaggliga franska. Rummet var helt okej, men vid min säng stod en stor garderob som jag hela tiden oroade mig för att den skulle ramla över mig!
Biarritz är en välmående badort nära gränsen till Spanien, vi trivdes på den livliga stranden och flanerade runt i den mysiga staden på eftermiddagarna. När kvällarna kom så gjorde vi några trevliga besök på stadens välbesökta "bargata".

Liftar i Frankrike

Efter en vecka av skön avkoppling i Biarritz kände vi oss helt utvilade, och det var dags att bryta upp. Vi vinkade adjö till Biarritz och ställde oss ute vid motorvägen mot Bayeux och började lifta.
Det dröjde inte länge innan en kvinna plockade upp oss och lät oss åka med till Bayeux. Men väl där så hade vi svårt att kunna lifta vidare. Vi gick ut till utkanten av staden, och efter ett par timmar fick vi äntligen lift. Föraren var en ung fransman. Han körde som fransmän brukar, dvs. väldigt fort, och släppte av oss någonstans ute på franska landsbygden. Nu återstod bara ett par mil till vårt mål för dagen: den stora provinsstaden Bordeaux.
Den sista biten blev en utmaning. Jag började tappa tålamodet med att le mot alla bilister, så jag lade mig i ett dike för att få vila en stund. Just då ropade Jan-Erik plötsligt: “Upp med dig slöfock, vi har fått lift”! Jag slängde mig upp ur diket och skyndade mig ut på motorvägen. En vänlig busschaufför hade stannat och erbjudit oss en gratis åktur in till Bordeaux.

Bordeaux

I Bordeaux bestämde vi oss för att unna oss ett lite lyxigare hotell, eftersom det var den 14 juli, Frankrikes nationaldag. På kvällen promenerade vi genom stadens centrala delar, där franska folkdansare uppträdde på ett torg och musette-musik strömmade ut från flera krogar. Atmosfären var festlig och livlig.

Arcachon

Dagen efter nationaldagen fortsatte vi vår knaggliga resa upp längs kusten, med målet att nå kuststaden Arcachon. Där planerade vi att njuta av bar- och strandliv medan vi inväntade startdatumet för vårt nästa “tågluffarkort”. Vi hade tur och fick lift av en medelålders fransman hela vägen upp till Arcachon, där vi anlände i god tid för att ordna med övernattning.
När tågresandet skulle dra igång igen, hade vi siktet inställt på Paris. Vi insåg att det förmodligen skulle bli en kostsam upplevelse, så vi valde att spara lite pengar i den lilla staden Arcachon. Vi slog därför upp vårt röda plasttält på en stor camping strax utanför staden.
Det hände inte så mycket i Arcachon; vi nöjde oss med att sola och bada i havet. Middagarna intog vi på en filt utanför tältet, där vi lagade mat på mitt spritkök. Våra måltider bestod huvudsakligen av franska soppor, bröd och billigt rödvin.

Till Paris

På avresedagen försov vi oss av någon anledning—kanske beroende på någon överdådig kvällsutflykt kvällen innan. Vi tvingades att springa genom snåriga och blöta sanddyner för att komma fram till stationen. Jag förbannade min tunga ryggsäck, men utmattade och helt genomblöta av svett, lyckades vi hoppa på morgontåget till Paris.
Det kändes fantastiskt att vara på resande fot igen. Vi blev klart imponerade av de moderna tåg som fanns i Frankrike. Fransmännen må vara arroganta men de är verkligen duktiga på både bilar och snabb järnvägstransport.

Veckan i Paris

När vi kom fram till Gare du Nord i Paris plockade jag fram den ihopknölade lappen med Marie-Ceciles hemadress. Det kändes helt overkligt att vi nu skulle leta upp henne, två veckor efter vårt hastiga möte utanför Biarritz. Jan-Erik var mer entusiastisk än mig och insisterade på att vi skulle försöka hitta adressen; vi hade ju inget att förlora.
Vi navigerade fram till rätt gata i centrala Paris. När vi kom upp från den lokala metrostationen, stod vi framför ett högt, grått hus. Med en blandning av spänning och nervositet smög vi upp för den knarrande trappan. Till vår stora förvåning såg vi en stor dörr där det stod “Marie-Cecile Wetzel, Erik Wetzel m.fl”på en upptejpad papperslapp. Helt otroligt! Det var alltså sant!
Vi insåg snart att vi stod utanför ett studentkollektiv, något vi inte hade förväntat oss. Inifrån lägenheten hördes ljudet av att någon spelade på en cello. Det gjorde oss än mer osäkra och, med ryggsäckarna på ryggen, gick vi ut på trottoaren för att diskutera läget. Jan-Erik övertygade mig om att vi ändå skulle knacka på dörren; vi hade ju, som sagt, inget att förlora.
Tillbaka i huset så knackade Jan-Erik på den höga, vita dörren. Musiken tystnade omedelbart, och dörren öppnades av en lång man med burrigt hår och med en vit nylonskjorta hängande utanpå byxorna. Förvånat stirrade han på oss. Jan-Erik, min fransktalande vän, stammade på bruten franska att vi hade fått ett löfte om övernattning av Marie-Cecile. Mannen tänkte efter en stund, men sken sedan upp och sa glatt:

- Entrez, mes amis! Det visade sig vara Marie-Ceciles storebror Erik.

Vi tre satte oss i köket och pratade en bra stund, tills Erik plötsligt tittade på sin klocka och sade:

- Okej, nu måste jag åka iväg och jobba några dagar utanför Paris. Känn er varmt välkomna och installera er i något av våra rum!

Erik tog på sin blå jeansjacka, vinkade adjö och försvann. Vi blev ensamma i den stora lägenheten, två okända killar från utlandet! I dagens samhälle, vare sig i Sverige eller Frankrike, känns en sådan gränslös gästfrihet nästan helt otänkbar, men på sjuttiotalet var det annorlunda.
Jan-Erik och jag hittade ett ledigt sovrum där vi kunde slappna av och lägga oss på golvet. I rummet fanns en fin stereoanläggning, så vi spelade några av skivorna som stod i bokhyllan. Vi bodde gratis i centrala Paris en hel vecka och hade dessutom trevligt umgänge – inte alls illa!
Marie-Cecile bodde i en annan del av Paris under sommaren, och de flesta av medlemmarna i kollektivet var bortresta. För tillfället var det bara en person som bodde där. En blond fransyska som studerade medicin vid Sorbonne. Hon kom hem på kvällarna och lagade middag till oss tre. Vi hade med oss några påsar "Knorr-soppa" som hon kokade upp, samtidigt som vi drack rödvin och pratade. Hon var väldigt fascinerad av Ingmar Bergmans filmer och återkom ofta till dem under våra samtal.
Under den kommande veckan utforskade vi Paris. På dagarna strosade vi runt i stadsdelarna Montmartre och Montparnasse, och på kvällarna gjorde vi några sena barrundor. En kväll gjorde vi en barrunda tillsammans med Marie-Cecile och hennes pojkvän, som nyligen återvänt från den grekiska arkipelagen med många berättelser i bagaget. En dag lyckades jag ringa hem till Skelleftehamn; min nioårige bror Leif svarade och meddelade lite senare Tore och Saida att:

-Per är i Paris, hoppas att han får smaka parisare!

Efter en minnesvärd vecka kände vi att det var dags att fortsätta vår tågluff vidare mot de brittiska öarna. Vårt gemensamma intresse för fotboll och rockmusik gjorde att det kändes som den perfekta fortsättningen på vårt äventyr. Tidigt på morgonen tog vi adjö av den tomma lägenheten och skyndade oss till Gare du Nord för vår resa vidare till Storbritannien.

Framme i London

Efter att ha tagit färjan över till England så steg vi av tåget vid St Pancras Station i London East End. Det året var punken på allas läppar, med den utmanande gruppen Sex Pistols i spetsen. Vid St Pancras Station såg jag min första punkare. En av killarna i ankomsthallen var klädd i svarta läderbyxor och hade mörka hårtestar som såg ut som toviga spikar. Det var både spännande och lite chockerande för oss norrlänningar.
Vi hittade ett billigt vandrarhem i närheten av stationen där vi kunde övernatta. Vi planerade att återvända till London i slutet av vår resa, men nu var det först Irland som stod på tur.

Killarney

En färjetur tog oss över Irländska sjön till Irlands huvudstad Dublin. Där satte vi oss omedelbart på ett tåg mot den södra delen av Irland. Vi stannade först några dagar i den lilla staden Killarney i County Kerry. Under vår vistelse regnade det en hel del – inte särskilt ovanligt på de brittiska öarna.
Vi hittade ett bra vandrarhem strax utanför staden, inrymt i en stor, herrgårdsliknande byggnad som omgavs av stora gröna gräsytor. Vandrarhemmet hade rymliga sovsalar och var utrustat för självhushåll. Trots det ihållande regnet besökte vi den första kvällen en gemytlig pub, där vi kom i samspråk med ett skotskt par från Glasgow. De trevliga, rödhåriga, skottarna arbetade båda två som universitetslärare och delade frikostigt med sig av sina insikter om livet i Skottland.
Nästa dag besökte vi en stor herrgård några mil från Killarney. (Den irländska landsbygden är fylld av små medeltida herrgårdar, slott och fästningar.) Det har säkert funnits ett stort behov för befolkningen att söka skydd, eftersom Irlands historia har präglats av engelsmännens förtryck och dessutom långvariga motsättningar mellan katoliker och protestanter. I den västra delen av Irland har stödet för IRA historiskt sett varit starkast. County Kerry har alltid varit ett pålitligt fäste för republikanerna på ön.

Tralee

Efter några dagar i den sydvästra delen av Irland fortsatte vår resa till den lilla staden Tralee. Vi stannade där ett par dagar, även om inget särskilt anmärkningsvärt hände.
Tiden fördrev vi, bland annat, med att prova på den irländska nationaldrycken Guinness på en lokal pub. Trots dess berömmelse har jag aldrig riktigt lärt mig uppskatta den ljumma och bittra smaken. Under vår tid i Tralee tittade vi mycket på irländsk tv. Av programtablån framgick det tydligt hur starkt den katolska kyrkan fortfarande präglade det irländska samhället.

Dublin

Efter några dagar av lugn och ro i Tralee så tog vi tåget tillbaka till Dublin. Efter en vecka på landsbygden så började vi längta efter storstadens energi och liv. Vi checkade in på ett litet pensionat, vars vänliga ägare återkommande uppmanade oss att stanna längre, då varje gäst var viktig för familjens utkomst. På 1970-talet var Irland fortfarande ett fattigt land, vi möttes av en bild av storstadens verklighet som skilde sig vitt från det vi tidigare sett i Europa. Unga kvinnor med barnvagnar gick omkring och tiggde på gatorna, något som vi aldrig sett tidigare.
I Dublin passade vi på att besöka några av stadens historiska sevärdheter, bland annat St Patrick's Cathedral. St. Patrick, Irlands skyddshelgon, spelade en avgörande roll när det gällde att sprida den katolska tron på ön. Vi hann också med att besöka Trinity College, en känd del av Dublins protestantiska universitet.
På pensionatet lärde vi känna Reinhold, en blond kille från Utrecht i Nederländerna. Han följde med oss till Croke Park för att se på en stormatch i irländsk fotboll, en sport som mer liknar rugby än vår vanliga fotboll. Irländsk fotboll, tillsammans med hurling, är de traditionella irländska sporterna, medan den "brittiska" varianten av fotboll har betraktats som en sport för de engelska förtryckarna. Matchen var underhållande, men jag måste erkänna att jag föredrar vår egen “brittiska” variant av fotboll.
Reinhold, som visade sig vara en stor friluftsentusiast, berättade om svårigheterna med att kunna njuta av naturen i hans tätbefolkade hemland. I Nederländerna är det svårt att hitta öppna, obebodda områden; överallt möts man av staket och taggtråd. Hans stora dröm var att kunna tända en brasa i skogen och grilla korv!
Vi spenderade också en hel del tid på att utforska Dublins utbud av musik. Irland har en lång tradition av folk- och rockmusik, och vi besökte ett flertal välsorterade skivbutiker. Jag köpte en skiva med gruppen The Flying Columns, som spelar traditionell irländsk musik med tydlig IRA-stämpel. Något som jag inte var medveten om då. Jan-Erik gjorde ett riktigt fynd och köpte ett album med det nordirländska new wave bandet The Undertones. Vi var båda mycket nöjda med vårt inköp.

Den sista kvällen i Dublin ägnade vi åt att göra en barrunda i Temple Bar-distriktet. Vi dansade tills vi var genomsvettiga på ett diskotek och gav Guinness ännu ett försök. Trots mina tidigare reservationer smakade den faktiskt gott. Och efter några improviserade danssteg steg törsten ytterligare. Nästa morgon var det dags att lämna Dublin och bege oss tillbaka till England.

Crewe

Sent på kvällen anlände vi till Crewe, en järnvägsknutpunkt på den engelska västkusten. Det var becksvart ute, och ett ihärdigt regn föll över staden. Vi lyckades få några timmars sömn i den stora väntsalen, även om det var svårt att sova ostört. En jukebox stod på och spelade John Travolta och Olivia Newton-Johns monsterhit från filmen Saturday Night Fever om och om igen, samtidigt som ett gäng överförfriskade engelsmän dansade runt och skrattade. Ibland vaknade jag till , såg deras glada miner, och somnade sedan om.

Högländerna

Nästa morgon tog vi tåget upp till de skotska högländerna, ett område vi länge hade velat utforska. Efter en lång dags resa steg vi av på en liten station någonstans i högländerna, och vandrade genom en folktom by fram till en sjö som påminde om Loch Ness. Vi var uttröttade och lade ut tältet på en myr, där vi somnade under den klara natthimlen. När jag vaknade nästa morgon var jag myggbiten och ansiktet täcktes av ett lätt duggregn. Vi tog oss till ett café i byn för att få morgonkaffe och vakna till liv.
Under dagen lyckades vi ta oss till ett vandrarhem högt uppe bland bergen. Föreståndarinnan visade oss ett litet annex och hon var noga med att alla gäster hjälpte till med matlagning och städning. Av någon anledning verkar hon tro att vi försökte undvika våra sysslor, och hon röt åt oss:

-Have you really done your daily duty? Men självklart så hade vi redan gjort vår plikt!

De flesta gästerna på vandrarhemmet var brittiska naturälskare som flytt storstadens stress för att njuta av den fridfulla naturen. Jag hörde en liten pojke entusiastiskt berätta för sin mamma:

-Mum, this morning I’ve seen a lot of magpies!
Vi liftade till Mallaig, ett litet fiskeläge på västkusten, där vi vandrade runt i den kalla, blåsiga luften. Havet var grått och vinden svepte mellan husen. Efter att ha värmt oss på en pub med ett par glas ljus lager, så bestämde vi oss för att det var dags att lämna högländerna och fortsätta vår resa vidare mot den skotska ostkusten och huvudstaden Edinburgh.

Edinburgh

Vi anlände till Edinburgh, Skottlands huvudstad, tidigt nästa morgon och tog in på ett litet pensionat mitt i stan. Det ägdes av en stillsam kvinna, som verkade leva ensam, och stället var både rent och välskött. Eftersom vi kände oss trötta, tog vi en stunds vila i de bekväma sängarna med blommigt överkast. Efter att ha återhämtat oss något så bestämde vi oss för att utforska staden.
Följande dag besökte vi det imponerande Edinburgh Castle. Efteråt planerade vi att avsluta vår korta vistelse i Edinburgh med en kväll på ett diskotek, innan vi skulle resa vidare till England. För att spara lite pengar, som vi hellre ville använda till böcker och skivor, valde vi att inte betala för en extra natt på pensionatet. Istället beslöt vi att försöka hålla oss vakna tills det första morgontåget söderut avgick. Vi tänkte tillbringa natten i någon park.
Efter att ha dansat på diskoteket till klockan tre på morgonen, så sökte vi upp en av Edinburghs gröna parker. Vi försökte lägga oss på varsin parkbänk, men den iskalla nattluften gjorde det omöjligt att somna. Istället började vi vandra runt i stadens centrum. Vid ett tillfälle lade jag mig till och med på en trottoar i ett fåfängt försök att få lite sömn.

Cambridge

Det var en stor lättnad att kunna sätta sig på det varma tåget som skulle ta oss söderut. Trots att vi var frusna och vrålhungriga var vi glada över att vara på väg. Tåget tog oss slutligen till den pittoreska universitetsstaden Cambridge. Med våra ryggsäckar på ryggen klev vi av och lyckades efter en stund hitta ett billigt bed-and-breakfast nära stadens centrala gator.
Cambridge var en lugn och fridfull plats, fylld av studenter som satt och läste i parker och på caféer. Det var en behaglig känsla att kunna vandra runt och besöka de många bokhandlarna och skivbutikerna. Jan-Erik blev överlycklig när han lyckades hitta Van Morrisons hyllade skiva Astral Weeks. Själv köpte jag en biografi om Jack Kerouac, en ikon inom beatnikrörelsen.

En av kvällarna gick vi till en klubb där det spelades punk och new wave. Vi hyrde också en båt och tog en tur på floden Cam. Jan-Erik stakade båten medan jag låg utsträckt och njöt av stillheten. Efter några lugna dagar i Cambridge var det dags att resa vidare, och vi tog tåget till London.

London Calling

Väl framme i London hittade vi ett billigt vandrarhem i East End. Det var visserligen slitet, men det fick duga. Vi delade rum med tre eller fyra andra killar, vilket gick ganska smidigt. Den största nackdelen var att fönstret vid min säng inte gick att stänga ordentligt, vilket betydde att jag ständigt stördes av den tunga lastbilstrafiken utanför. Oljudet gjorde att jag knappt fick någon sömn alls.
Trots detta hade vi en fantastisk vecka i London. Vi besökte bland annat flera välsorterade skivaffärer i West End och i Soho. Jag köpte en Bob Marley-platta samt en liveplatta med pub-rockbandet Graham Parker and The Rumour som hette The Parkerilla. Omslaget föreställer Graham Parker iklädd en gorillamask. Den intensiva skivan skulle jag komma att spelas otaliga gånger när jag kom hem till Umeå igen.
Vi hade också turen att få tag i biljetter till en fotbollsmatch på legendariska Highbury Stadium. Topplaget Arsenal mötte Crystal Palace i en träningsmatch inför ligastarten. Arsenal vann enkelt med 2-0, och deras stjärna Malcolm "Super Mac" McDonald imponerade stort. Han var känd för att ibland komma till träningarna i en Rolls Royce, med en fet cigarr hängande i ena mungipan.
En dag i Hyde Park så deltog vi i en spontan fotbollsmatch med några britter, och vi lyssnade också på några obskyra talare vid det berömda Speakers' Corner.
En kväll så besökte vi en rockklubb i White City, där vi såg Steve Gibbons Band uppträda. När de äntrade scenen klädda i vita kostymer och med vita gitarrer började det pirra i magen. Bandet hade haft några stora hits under våren, och när de började spela Down in the Bunker och No Spitting on the Bus jublade den stora publiken. Jan-Erik och jag var i extas.
Ironiskt nog såg Jan-Erik och jag Steve Gibbons uppträda igen många år senare. Då gällde det en liten spelning i Söråker i Medelpad. Den gången bestod publiken mest av pensionärer och personer som gick med rullator. Gibbons, som nu var gammal och skröplig, sjöng sina gamla hits med svag och hes röst, endast ackompanjerad av en akustisk gitarr. Det var en stark påminnelse om hur snabbt tiderna kan förändras.

Hemresan

Vår sista kväll i London så packade vi omsorgsfullt våra ryggsäckar och gick tidigt till sängs. Nästa morgon tog vi färjan till Oostende i Belgien och sedan ett tåg vidare till Malmö. Vi hann med det sista flyget från Sturup till Bromma med liten marginal. Väl framme i Stockholm var det för sent för att hitta ett billigt boende, så vi slog upp vårt lilla röda tält i en skogsdunge i närheten av flygplatsen.
Nästa dag flög vi hem till Skellefteå. Det kändes nästan overkligt att vi hade upplevt så mycket den här sommaren. När planet landade på Falmarks flygplats så stod Arne och Leif och väntade på mig. Urban bar en blå skepparmössa, en bild som sitter fast i mitt minne än idag.
Det var underbart att återse dem. När vi kom hem till Dungatan i Skelleftehamn var mitt tågluffande över – åtminstone för den här gången. Vi hade rest iväg den 4 juni och var tillbaka i Skellefteå först den 20 augusti.
Arne och Ewa skulle nästa dag åka på en bussresa till Österrike (för att fira Arnes 50-årsdag). Farmor hade erbjudit sig att ta hand om Urban (även om han nu faktiskt kunde ta hand om sig själv), så vi tre skulle bo tillsammans i villan under den kommande veckan. I mitt rum i källaren så satte jag mig ned och började läsa biografin om Jack Kerouac. Kerouac, denna rastlösa och oförutsägbara författare, var en slags andlig fader till alla tågluffare. Det kändes som den perfekta avslutningen på den fina resan.