Första veckan i år rasade kroppen ihop.
Ja det här med tänderna hade egentligen börjat långt
tidigare då jag under en viss period slarvade hemskt
med tandborstning och rengöring mellan gaddarna
men i december 2024 fick jag svart på vitt att
nu jäklar måste du börja sköta om dina tänder
annars börjar de falla ut.

Sedan dess har jag röntgats, fått dra ut
ytterligare en hörntand, slagit upp en knäskada
som omöjliggjort löpträning och hostat,
snörvlat och spottat slem i sju, åtta veckor.

Jag har blivit varse och tagit till mig den
kritiska situationen angående tänderna
och sköter dem nu exemplariskt med
den bästa tandkrämen, eltandborste
och mellantandborstar + att jag har
skickat efter en mackapär som ser ut som
en självlysande bettskena som ska ta
bort plack till 99,98 % till skillnad
mot eltandborstens futtiga 66, 66 %.
Nog så sexigt men inte tillräckligt.

Hostandet och virus-snorandet har inte gått
att göra mycket åt utan har bara varit att
gå igenom och nu är jag igenom. Tack för det !

Och så knäet då som har orsakat mig mest
lidande, fysiskt och psykiskt.

När man har ont i ett knä tror man inte att
man ska bli bra för det känns som en omöjlig
tanke. Jag kommer snart att gå med käpp
och sen rulla fram i en tvåhjuling.

Hur känns det då, det där onda ?

Man ligger raklång och försöker bara lyfta
benet rätt upp och det går inte. Man prövar
att böja ihop det och det går inte. Man vill
gråta, skrika och slå och förbanna ödet.
Jag som ska springa två lopp i sommar,
betalda och allt !

Hur fan ska det gå till ?

I ett läge var jag så desperat att jag tänkte,
okej, låt det göra ont men nu ska jag ut
och kubba. Sagt och gjort. Jag drar på mig
"dosorna" som brorsan kallar skorna och
ger mig av till min favoritbana. En 2,8 km
lång bana som är upp och ner, rak och kurvig,
asfalterad och grusad och som skön skogs-
stig.

Om det gör ont ? Det gör mycket ont. Men jag
stapplar fram, stannar, går, joggar, springer
och gormar tyst att fy fan va ont det gör.

Efter 3-4 km släpper det. Då säger en
naprapat på nätet så här att det finns
såna som jag. Det är skönt att höra.

Det finns såna idioter som jag. Det är
inte lika roligt att höra.

Såna dummisar som kan plåga bort smärtan
med hjälp av endorfiner MEN får det dubbelt
värre upp samma kväll eller dagen därpå.

Jaha det var det. INGEN löpning alltså
sa naprapaten Ole i naprapatlandslaget.
"Gör mina övningar i stället" !

Och det gör jag. Och vad händer ? Jo
först brister det nåt där inne i det friska
benets innerlår och det hörs....ritsch säger det...
som när man drar ner gylfen. Ok
tänker jag, det var det. Fan också !
Det uppstod alltså högst troligt blodvite
där inne i en muskel som sprack....det
gör konstigt nog inte så ont...det liksom
KLIAR mer. Mycket märklig känsla.

Men oj, nåt annat händer också.

Smärtan i knäet är som bortblåst. Nåt
knäppte till och la sig till rätta, vid övning
nummer fem; där inne
i vimlet av ben, muskler, brosk, ligament
och gudvetallt vad ett knä är uppbyggt av...

Nästa dag känner jag förvisso att det onda
ännu gömmer sig där nånstans men det
SMÄRTAR inte. Jag svär inte. Jag kan promenera
med ett leende och säga ett snällt hej till
hundar och andra människor jag möter.

Jag håller på så en vecka under vilken jag
dessutom smörjer in knäskålen ( för det är
ju för helvete i den det gör ont...glömde
jag rätta naprapaten, som ville, ha mig till att
göra övningar vars muskler låg ljusår bort
från knäskålen ) med en blandning av gammal
cortisonsalva, kall-gel och mobilat.

Vilken dekokt !

Vet ni hur jag mår nu i min kropp ?

Glad och kåt är jag nu ute och äter väg igen.

"Äter väg" ? frågar hustrun.

Ja svarar jag. Äter väg är det bästa jag vet.
Meter för meter för meter för meter.....

I´m back on the road. Running you know.

51 dagars pina är över.

Vad lärde jag mig ?

JO, ATT LYSSNA PÅ MIN KROPP.

Det är aldrig för sent att bli klok.

Men jag skäms lite ändå över min
förbannade evighet......hahaha
ENVISHET menar jag, helt säkert.

Jag sa feeeeel. Vad är det med det då ?