Isen ovanför är ett lock av glas,
blått och ogenomträngligt.
Sprickor sträcker sig som tunna rötter,
men inget ljus bryter igenom,
bara ett dovt surr
som om världen glömt att andas.

Vattnet är tungt och stilla,
kallt som bortglömda minnen,
och varje rörelse är en långsam dans
genom sönderfrusna tankar.
Jag står med fötterna djupt i dyn,
känner botten som en hand
sluten om mina vrister,
en grå famn som aldrig släpper.

Den blå pojken driver förbi,
ögonen slutna, armarna öppna
som om han famnade skuggor.
Hans hår fladdrar i trådar av ljus,
och ansiktet är blekt som en dröm
som inte vaknat.

Den svarta hunden stirrar upp mot isen,
ögonen tomma som slocknade lanternor.
Tassarna rör sig långsamt,
men inga spår följer efter.
Kanske är det så –
att varje steg är en fråga
och varje fråga ett tyst vakuum
som drar allt ljus till sig.

Fågelpojkarna utan vingar
står i ring på botten,
vingstumparna krökta som torra grenar.
Deras ansikten är vita, stilla,
och ögonen svarta hål
som suger in allt syre,
allt som andas.

Den nakna kvinnan med vingar
svävar i ett hålrum under isen,
fjädrarna frostvita och stilla.
Hennes händer är öppna
men inget vilar där,
bara tomheten som glittrar
som iskristaller i hennes fingrar.

Sprickor i isen knakar,
ett långsamt dån som revor i himlen.
Jag lyfter en hand men armen är tung,
en sten genom svart vatten.
Lukten av sjögräs och järn fyller rummet,
och tystnaden lägger sig tjockare,
som en kappa över frusna axlar.

Vad är botten om inte en gräns,
vad är isen om inte en vägg
mellan nu och aldrig?
Den blå pojken glider förbi,
ögonen öppna men utan ljus,
och hans fingrar rör vid isens undersida
som om de kunde skriva ord
som inte är löften.

Den svarta hunden nosar mot ytan,
läpparna sluter sig om vattnets kant,
och dess ögon speglar ingenting.
Det är inte mörkret som skrämmer,
inte kylan eller tystnaden –
det är insikten om att inget rör sig,
att botten är en sanning utan mun,
att isen ovanför är ett himlavalv
där inga stjärnor längre tänds.

Jag tar ett steg framåt,
fötterna sjunker djupare i dyn,
och fågelpojkarna öppnar munnarna
men inget ljud når ut,
bara luftbubblor som stiger långsamt,
som förlorade drömmar mot isens buk.

Och när sprickorna slutligen tystnar,
när allt stannar i ett ögonblick
mellan att drunkna och att falla,
står jag kvar på botten av den bottenfrysta viken,
och i isens kalla spegel ser jag bara
min egen blick, stängd och blank,
och ingen väg upp.