Den nakna kvinnan med vingar
svävar under isens spegel,
fjädrarna frostvita, orörliga.
Hennes händer är utsträckta, tomma,
och i fingrarna glittrar tystnaden
som iskristaller utan löften.

Ögonen är öppna men ser inget,
bara skuggorna av spruckna drömmar,
bara mörkret som klär av ljuset
och fryser varje minne till glas.

Hennes vingar är gravar för vinden,
varje fjäder en sömn utan rörelse.
Luftbubblor stiger långsamt,
tankar utan ord, utan kropp,
och isen ovanför är ett lock
av glas där inga stjärnor når in.

Hon svävar i hålrummet mellan allt,
en skugga utan namn, utan ljud,
och under henne, svart vatten,
över henne, glaset som aldrig brister.