Under ett blekt, dött ljus

Mitt svek är nu draperat över dömande trottoarer


Åh gud nej, där är hon… Hon gråter redan…


Jag är ett svek

Jag är ett monster

Jag är ett vulgärt ljud med en förfärlig svans av

smärtsamma ekon


Jag måste säga något, vad fan ska jag säga?


Sanningen sjunger falskt i mina öron

lögnerna kan inte längre hålla takten


En öppen himmel fäller kalla tårar över oss båda

Det är för kallt här ute… Jag borde hålla om henne…

Nej, det förtjänar jag inte längre…

Något väldigt naket sägs av misstag

mellan välplanerade förlåt och det var inte meningen

En förrymd, giftig skärva av något som en gång i tiden

inte var nämnbart


Du var bättre än mig, redan från början…

Vår kraschlandning var enbart en tidsfråga...

Tomma ord erbjuds som plåster på oförtjänta sår

Osynliga sår som aldrig riktigt kommer läka

Det här kommer att göra väldigt ont, väldigt länge…

Och det kommer för alltid vara mitt fel


En tidskapsel, ett minne graverat i en osäker själ


Farväl, Andromeda

Jag tror jag äntligen förstår nu


Farväl, Andromeda

Din berättelse hade varit bättre utan mig