Hans själ var som ett gammalt brev,
hopknycklat, sönderrivet, fullt av ord som aldrig blev lästa.
Han hade gått genom livet med hål i bröstet,
alltid på väg, men aldrig framme.
Tills han hamnade på en plats vid havet,
där natten var svart och himlen levde.
Blixtar skar genom det tunga mörkret,
som knivar som blottar det man inte vill se.
Han satt vid en mur av ojämn sten,
medan åskan rullade, som ett hjärtslag ur takt.
Havet låg där, grått och evigt,
men i blixtens ljus glimtade något annat.
Regnet föll, kallt mot huden,
och åskans dån kändes som en viskning.
På den där platsen, mitt i stormens grepp,
började han ana en väg han inte sett förut.
Han, som burit på så mycket trasigt,
kände för första gången på länge,
värme.