Jag går där, stilla som vinden,
med händer som räcker långt bortom mig själv.
Jag lindar om sår, torkar tårar i smyg,
och ler, fast natten bor i mitt bröst.

De ropar mitt namn när världen rasar,
jag kommer med svar innan frågan är född.
Jag är fyr i storm, jag är famn i kaos
men ingen frågar hur jag mår.

Mina axlar, tysta pelare,
bär mer än någon ser.
Och jag, den "starka"
hur länge till orkar jag vara hel?

Min sorg har inga vittnen,
min trötthet ingen plats att vila.
Jag ger av mig själv som om jag aldrig tog slut,
men även solen går ner ibland.

Så låt någon möta min blick en kväll,
och inte bara behöva den.
Låt någon höra mitt hjärta viska,
att också jag behöver en hand ibland.