Honungsblåa vimplar
i blåsten
mot det grå
ovanför kolonistugeområdet
nedåt ån

Regnstänk mot
kindbenen, näsbenet

Asfalt, grus,
trampad jord

Hängen
täcker
marken som
ostbågar
efter en fest

Jag tänker på
oss
medan jag går
under det grå,
på hur ljus och skuggor
i så många år
belyst,
bemörkt
oss två

och på om någon av oss
måste gå,
hur konturen av oss
skulle synas
då
som ett ljusare fält
under ett dubbelt porträtt
som lyfts
bort

En av oss skulle
passa in sig
då
i det ljusa fältet
på den tomma väggen
med konturen,
känna värmen
i det ljusa fältet
vara kvar
i det ljusa fältet,
vara kvar i viet
i det ljusa fältet,
evigt viet,
då