Skoningslöst men ganska tyst svänger årstiden runt hörnet och hamnar i septembers svala famn.
Det är den tiden på året då man inser att man måste minnas en ny siffra. Trettiotre är det mitt fall. Bryr mig nog för lite om den typen av siffror. Borde kanske må sämre och försöka bekämpa ålderdomens smygande mord på min kropp. Starta ett motkrig. Löpa, simma och cykla i hopp om att få behålla ungdomens fasta kroppsytor.
Men min kropp har aldrig varit ung och stark. Aldrig haft några svällande och fasta muskler. Har inte legat för mig. Troligtvis är jag bara lat och saknar den rätta disciplinen.
Det man inte har i huvudet får man ha i armarna, säger ett ordspråk. Jag tror faktiskt det är sant.
Man väljer vad man vill träna. Vissa väljer skölden. Den vackra solariebruna med en hög muskelmassa. Själv valde jag huvudet.
Har alltid försökt tänka nya tankar. Se allt som förekommer runt mig med nyfikna och friska ögon. Ifråga sätta allt, även det som ingen annan ifrågasätter. Vända ut och in och plocka sönder allt det som anses normalt.
Kanske är sjuk. Men allt som anses normalt måste plockas ner och skäras i små tärningar. Tuggas och smakas på. Duger det så sväljer man det. Annars spottar man ut det och fortsätter söka efter sanningen.
Ofta finns den rätta vägen inom en själv och inte i omgivningen. Gäller bara ha modet att söka den och våga följa den.