Jag har alltid sett mig som den kloka,
den som inte låter sig fångas.
Jag är stark, jag står stadigt,
jag ser igenom människors spel.

Men du…
du var skicklig.
Från första draget var brädet ditt,
och jag, som trodde mig vara spelaren,
blev pjäsen i din hand.

Du log medan du flyttade mig,
gjorde dina intriger till vardag,
och långsamt virade du in mig
i din skit, tills mina steg
inte längre var mina egna.

Jag trodde jag höll i trådarna,
men det var du som knöt snaran.

I sista stund slets jag loss
och såg allt utifrån
varje ord, varje gest,
en noga planerad del av ditt spel.

Jag är ledsen,
för jag är sviken.
Jag är arg,
för jag lät det ske.

Men jag är också stolt,
för jag tog mig ur.
Jag vann i slutändan
för nu är jag fri,
och ditt spel är slut.