Du var aldrig speciell.
Du var bara jävligt bra på att spela.

I början kändes det som att du såg mig. Som att du respekterade mig, förstod mig, valde mig. Jag trodde att jag hade träffat någon som var äkta. Någon som inte spelade spel. Någon som stod stadigt.

Men det var bara en roll du var bra på.

För det tog inte lång tid innan sprickorna började synas. Inte stora, inte tydliga, utan små jävla nålstick som man knappt reagerar på först. Kommentarer som stack lite. Pikarna som alltid gick att bortförklara. Den där tonen som sa mer än orden.

Och varje gång jag reagerade så stod du där och gjorde det till mitt fel.

Du är så känslig.
Du överreagerar.
Så där var det inte.
Det där har jag aldrig sagt.

Du förvrängde verkligheten så pass snyggt att jag till slut började tvivla på mig själv istället för på dig. Och det är fan det sjukaste i hela historien. Att jag lät dig få mig att ifrågasätta det jag själv såg och kände.

Du behövde aldrig höja rösten. Du var inte den som skrek. Du var den som skar. Orden var så jävla exakta att de träffade rakt in, utan att lämna några tydliga märken, men tillräckligt för att bryta ner mig bit för bit.

Till slut var det jag som stod där och höjde rösten, för att jag inte hade någonstans kvar att ta vägen. Jag försökte bli hörd i något som du redan bestämt dig för att inte lyssna på. Och då stod du där och såg på mig som om jag var problemet.

Lugna dig.
Du behöver inte bli så arg.

Som om det inte var du som tryckt mig dit. Som om min reaktion var sjuk, men ditt beteende helt rimligt.

Och samtidigt började du strypa mitt liv. Inte öppet. Du sa aldrig rakt ut att jag inte fick umgås med andra. Du behövde inte det. Du såg bara till att det alltid blev ett helvete efteråt.

Varje gång jag träffade någon annan så kom det med ett pris. En kall blick. En konflikt. En anklagelse. Något som gjorde att det inte längre var värt det. Så jag började dra mig undan. Slutade säga saker. Slutade berätta. Slutade träffa folk.

Du gjorde mig ensam utan att ens behöva säga ordet.

Och anklagelserna… herregud. Du kastade ur dig skit som om det var fakta. Som om du hade rätt att bestämma vem jag var och vad jag gjorde. Och jag stod där och försvarade mig som en idiot, förklarade mig gång på gång för saker jag aldrig ens gjort.

Och när det visade sig att du hade fel så hände ingenting. Inte ett jävla förlåt.

Antingen blev du överdrivet trevlig, nästan manipulativt mjuk, som om du försökte sudda bort det utan att ta ansvar. Eller så drog du den där klassikern i efterhand.

Jag hade dåligt samvete.

Bullshit.

Du hade inte ett skit av dåligt samvete. För människor med samvete ber om ursäkt utan att bli tvingade. De tar ansvar direkt. De behöver inte bli pressade till att säga förlåt som om det sitter fast i halsen.

Jag fick dra ur dig varje ursäkt. Och till och med då kändes det som att du gjorde mig en tjänst.

Och när du i efterhand försökte säga att vi ändå haft bra samtal så är sanningen att det aldrig var du som tog dem. Det var alltid jag. Jag som tog upp skiten du ställt till med. Jag som försökte reda ut. Jag som försökte laga något du gång på gång förstörde.

Du bara fortsatte. Och lät mig ta konsekvenserna.

Jag gick runt i mitt eget liv som om det var ett minfält. Rädd för vad du skulle säga. Rädd för hur du skulle reagera. Rädd för vilken version av dig jag skulle möta. Och ändå stannade jag, för att jag var dum nog att tro att början var den riktiga du.

Men det var den aldrig.

Det var bara betet.

Och när jag till slut slutade reagera så såg jag det tydligt. Hur tom du blev. Hur något i dig började krackelera när du inte längre fick något av mig.

Du levde på det. På mina reaktioner. På min smärta. På att jag försökte förstå dig.

Det var det som höll dig vid liv.

En fullblodsnarcissist.

Inte stark. Inte bättre. Bara någon som måste bryta ner andra för att känna sig som något alls.

Och jag var aldrig problemet. Jag var bara någon du försökte göra mindre för att själv känna dig större.

Men det funkade inte i längden.

För jag tog mig därifrån.

Och jag kommer aldrig igen att krympa mig själv för att passa i någon annans sjuka jävla behov.