Taktlöshet är som att slå på trummor
i ett rum där någon viskar.
Som att välta ett glas vin
över en vit duk
och kalla det för en detalj.

Den dyker upp som gästen
som inte vet när festen är slut,
som ställer frågor som skär
mitt i ett öppet sår,
och ler när tystnaden vrider sig.

Det är inte okunskap,
inte oskuld.
Det är en oförmåga
eller kanske en ovilja
att förstå att världen inte snurrar
kring den egna rösten.

Taktlösheten klär sig gärna i ärlighet.
”Jag säger bara som det är”,
viskar den med en röst som skär.
Men ärlighet utan omtanke
är bara slarv med knivar,
och ingen tackar den
som sticker först.

Och vi som står kvar
lär oss att minnas ljudet
inte av sanningen,
utan av bristen på takt.