Vi äger inget i livet
utom hur vi bär det som händer.
Inte människorna.
Inte tiden.
Inte ens versionerna av oss själva.

Vissa möter oss
för att dela vägen.
Andra för att visa
var vägen tar slut.
Båda fyller sin funktion.

Det finns relationer
som inte var fel
bara för att de tog slut.
De var sanna
för den människa
vi var då.

Och vi kan inte leva
utan spår.
Att älska utan att minnas
är att aldrig ha älskat alls.
Att gå vidare utan sorg
är att aldrig ha förstått värdet.

Vi bär våra möten
inte som bördor
utan som lager.
Som årsringar.
Som bevis på rörelse.

Det är inte svaghet
att tänka tillbaka.
Det är medvetenhet.
Att veta att man formats,
inte förstörts.

Livet är inte ett löfte
om beständighet.
Det är en inbjudan
till närvaro.
Till att våga öppna
även när man vet
att allt kan tas ifrån en.

Och kanske är visheten detta:
att låta människor komma,
låta dem gå,
och ändå fortsätta gå själv
med ett öppet hjärta
och stadiga steg.