Människor går genom ett liv
som om de inte förstod
att de förändrar det de rör vid

som om närhet inte lämnade märken

men allt som kommer nära
lämnar något kvar

inte alltid något som syns
men något som känns
långt efter att stegen tystnat

Det finns möten som bygger
och möten som bryter ner

och det går inte alltid att skilja dem åt
förrän långt senare

för det som en gång kändes som värme
kan visa sig vara något annat
något som tog mer än det gav

och det är där förvirringen bor

i det som var både och

För hur ska något som gjorde ont
också ha betytt något

hur ska något som bröt ner
också ha format

Men det är så det fungerar

det är inte de enkla mötena
som förändrar en

det är de som skaver
de som spräcker något invant
de som tvingar fram en version
av en själv som man aldrig bett om att bli

Det är där lärandet ligger

inte som en insikt
utan som en konsekvens

för kroppen minns
även när viljan försöker glömma

den minns vad som gick för långt
vad som accepterades en gång för mycket
vad som aldrig får ske igen

och i det minnet
finns något hårt

men också något klart

Det märkliga är
att livet inte stannar upp

inte ens när något tar slut på riktigt

det fortsätter
nästan obarmhärtigt

och lämnar utrymme
där något en gång fanns

inte som en tomhet
utan som en öppning

för något annat

inte bättre
inte sämre

bara nytt

och kanske är det det svåraste att förstå

att inget ersätts

allt läggs till

lager på lager
av det som varit

av det som brast
av det som höll

och till slut
blir ett liv inte summan av vilka som stannade