Jag körde förbi det gamla gula huset häromnatten.
Det stod där, stilla och svart,
som en kropp utan puls.
Fönstren blanka och blinda,
taket sänkt som om det bar på en hemlighet
som blivit för tung att minnas.

Det hugger till varje gång jag ser det.
En blandning av sorg, skam och saknad,
som ett blåmärke man råkar röra vid.
Jag borde inte bry mig - men jag gör det.
För därinne levde jag.
Frös, skrattade, älskade, brann.

Jag minns vintrarna,
hur isen kröp längs golvet,
hur jag satt uppe om nätterna för att mata kaminen.
Vedträn, tändstickor,
röken som vägrade dra -
det var ett krig mot kylan, varje dag.
Och ändå var det vårt hem.
Vi gjorde det fint ibland,
hängde upp ljusslingor, drack glögg,
tände ljus och låtsades att värmen räckte.

Och ibland gjorde den det.
Ibland var det så varmt att jag glömde hur ont det gjorde,
hur hon kunde förvandla luften till is på en sekund.
De stunderna var korta, men jag levde för dem.
För varje skratt som kändes äkta,
för varje kväll då huset log med oss
och låtsades att allt var okej.

Nu står det där, tyst.
Ingen eldar, ingen fryser, ingen skrattar.
Bara vinden som går genom skorstenen
och låter som ett spöke som inte vill ge sig.
Jag tycker synd om det.
Det förtjänar bättre än oss.
Det borde få fyllas igen -
av någon som älskar utan att krossa,
av skratt som inte lämnar ärr efter sig.

Men ibland,
när mörkret är för tjockt och minnena för tunga,
önskar jag att det brann.
Att lågorna tog varenda bräda,
varenda ord, varenda tår,
och lät marken vila.
För det är en plåga att se det stå kvar,
som en påminnelse om det som aldrig blev helt.

Och ändå -
på andra sidan stan
står ett annat gult hus.
Mitt hus.
Inte långt och utsträckt som det gamla,
utan högt och stadigt,
som om det växer mot ljuset.
Här bor jag själv.
Här är det varmt utan att jag behöver kämpa för det.
Här eldar jag för mys, inte för överlevnad.

När jag vaknar på morgonen
är tystnaden vänlig, inte hotfull.
Jag dricker mitt kaffe och hör vinden utanför,
inte röster som fryser fast i väggarna.
Och jag tänker -
så här ska ett hem kännas.
Frid. Inte kamp.
Värme som stannar.

Men ibland, när jag kör genom stan,
finns den där impulsen -
att ta vägen förbi.
Att se det gamla en sista gång.
Och varje gång hugger det till,
som om hjärtat känner igen marken innan ögonen gör det.
Jag tittar i backspegeln.
Huset blir mindre, mörkare,
tills det bara är ett eko i natten.

Och jag viskar, nästan ohörbart:
”Jag hoppas du får frid, gamla vän.
Antingen i skratt, eller i lågor.”

Sedan kör jag hem
till mitt nya gula hus.
Där ljuset väntar,
och allt är mitt.