Jag har känt människor
som lät som åska,
som fick rummet att spänna sig
bara genom att andas.
Människor vars ord
kunde slå som dörrar i vinden,
och lämna efter sig
en tystnad som gjorde ont.

Hos dem lärde jag mig
att mäta varje steg,
att läsa ansikten
som om de vore kartor över faror.
Att inte ta för mycket plats,
inte säga för mycket,
inte hoppas för högt.

Man vänjer sig,
det är det märkliga.
Man vänjer sig vid att leva
med axlarna en aning för högt,
med hjärtat i beredskap,
som om det alltid väntade
på nästa smäll.

Och så möter man någon
som inte alls är lätt.
Någon som säger saker
utan att tänka,
som kan vara kantig,
obekväm,
lite för ärlig
för sin egen skull.

En sådan människa
tror man först
ska vara likadan.
Att även den rösten
ska bli hård,
att även den handen
ska släppa taget.

Men så händer något annat.

När man säger:
Jag måste gå.
Säger den rösten:
Jag förstår.

När man berättar
att drömmen fick läggas åt sidan,
svarar den:
Då bygger vi den igen en dag.

Och plötsligt
känns de där raka orden
inte längre vassa,
utan trygga.
Som en dörr som står öppen
även när man själv
går ut genom den.

Det är en märklig sorts kärlek,
den som inte är perfekt.
Den som inte talar i mjuka fraser,
men som stannar kvar
när allt annat förändras.

Jag trodde länge
att trygghet såg ut
som lena ord
och vackra löften.
Men ibland
ser den ut som någon
som säger:

Bygg din dröm,
så finns jag i torpet bredvid.

Och i de orden
fanns ingen skuld,
ingen storm,
ingen rädsla.

Bara en stilla sanning:
att vissa människor
inte håller fast en,
men heller aldrig
försvinner.

Och det var då jag förstod
hur stor skillnaden är
mellan de som
får en att krympa,
och de som låter en
växa,
även när man går.