du pratade ofta om dockskor
och klipp-klänningar, rummet
mellan formen
liksom
mild
som utspädd filmjölk
jag undrar hur det skulle kännas nu
att vara som då, dåtiden
då
vi hade vingar och klor
och riktiga ögon
och riktiga berg
med toppar formade av moln
och inälvor från gosedjur
sången hav
melodin skum
leenden sol
rosor
jag har alltid känns mig fin
i färgen gul
som en del
av färgerna och formerna
som vi försökte få att finnas
som alltid slutade som
hårstråna sammanflätade till regnbågsporslin
i hål(rummet)
dit vattnet rinner i duschen
drömmer du också
fortfarande om änglar och klocktorn
när solen klipper färgklänningar
av himlen?