när du öppnade dörren

och tog mig i din famn,

höll mig hårt och länge...

...då var det som att tiden löstes upp;

att åren som fallit emellan oss

och tryckt oss isär

inte längre fanns kvar

som att avståndet mellan då och nu 

suddades ut

jag förstår inte vad det är

jag känner för dig

mer än det självklara

i hur lätt det blir att andas

när jag får vara den jag är

i din närhet

och hur ont det gör att ändå veta

att det som är en sjuka i själen

inte alls har någonting

med kärlek att göra