Den som uppstod först hör samman med min mammas galna vana vid att mata mig med klockans hjälp, var fjärde timme. Trots tre äldre barn som fått bröstet efter sina behov, sin hunger, så blir hon plötsligt osäker hur amningen ska skötas och hon tar hjälp från amerikanska behavioristiska, sjuka idéer om att barnet inte ska få "bestämma".

I samma veva lär hon sig också hur man slår och daskar till, luvar och luggar barnet till lydnad...utan att det ska minnas varför det blivit så lydigt. Gör det innan två års ålder !

Den här smärtan är helt och hållet psykisk trots att jag känner det ibland som så att jag MÅSTE dricka mig berusad/fylla mig/bli full...för tomheten upplevs allt som oftast som ett fysiskt tomrum inuti mig...nånstans.

Om jag försöker fylla ut den tomhetskänslan med att t ex dricka massa vatten så släcker det lidandet för några sekunder. Innan jag tänker att nu har jag lurat mig. Det var inte vatten jag behövde. Och inte mjölk. Inte ens bara ett bröst. Det var henne jag hade behövt. Mammas varma kropp, röst och närvaro.

Till saken hör att pappa var nöjd med tre barn och hade också låtit mamma förstå det. Hur hon i h...te bär sig åt för att "lura" honom och få till mig, kommer jag aldrig att förstå. Det är i min värld det åttonde underverket. Känslorna kring det underverket är att hon svek honom och tänkte bara på sig själv. Som jag ser det var hon livrädd för att bli ensam utan småbarn där hemma.

Det upprör mig så förbannat och jag hatar henne för den manövern. Samtidigt som jag imponeras av hennes drag "bakom ryggen" på pappa ( hahahaha ) blir glad över att hon ville ha mig fast hon måste lura till sig mig. ELLER lyckades tanten övertala honom om att lägga bort kondomen i rågummi. Som då och då hängde på torklinan i badrummet eller rent av i trägårn. Morsan för helsike !

Idag vill jag inte bli full. Där fick du kärring ! Jag överlevde fylledöden.



Den andra smärtan är rent fysisk och kallas fantomsmärta. Den kom till mig onsdagen den 11 sepember ( jag förekom New York-tornen ) 1974 då jag som blott 18 år ung fastnade med höger underarm i en tysk sk excenter-press med en tryckkraft på motsvarande 58 ton.

Det gick på några sekunder. Det kom ett par, tre droppar blod när jag lyfte upp köttfärsen från skrotpressen. Handen hängde i en sena nere vid foten. jag lyfte upp den blodiga klumpen, la den i vänster handflata och lät ut mitt illvrål i fabriken detta helvete försiggick.

Nåväl. Väl på sjukan fick jag 6 flaskor blod och klarade livhanken. Det var först när jag vaknade upp på eftermiddagen på "uppvakningen" som smärtan blev klar för mig. Det första jag tänkte var då att jag kommer definitivt inte att orka leva med den smärtan eftersom den var obeskrivlig.

Maskinen hade varit full med ståltråd och små järnstickor som effektivt passat på att ta plats inuti stumpen men det att nervtrådarna slitits av så grovt och ojämt var den detalj som gjorde att smärtan blev hundra gånger värre än om ett enkelt, rakt snitt hade haft av handen.

Om jag skulle beskriva den här andra rent fysiska smärtan så blir det med ord som stickande, tryckande, brännande, huggande ( speciellt vid väderbyte och stark kyla ), slitande och pulserande. Allting samtidigt eller några i taget. Det är inte bara alla fem fingrar som jag känner och vars kvarvarande nervtrådar får denna behandling. Det är hela näven med en tydlig förnimmelse av handflata och handrygg.

Jag tänkte att jag riskerar inte att bli tokig men jag KOMMER att bli tokig. När jag vaknade efter en ordentlig dos bedövning och erfor smärtan och den galna sorgen av att handen var borta...upptäcker jag att mina föräldrar sitter där på var sin sida om sjukhussängen och gråter. Jag behöver inte eller kan inte gråta med en gång och de två sköter det så bra åt mig ändå.

Den här smärtan pågår 24/7 och vilar inte en sekund. Men mitt sinnelag och underlag, sängen t ex, kan få smärtan att liksom bli en aning lugnare och t o m mildare. Men den försvinner givetvis inte eftersom impulserna från hjärnan är som ett stjärnregn som bara pågår och pågår.

Jag fick morfin i en vecka men inte mer. Tur var det för skönare känsla finns inte. Livsfarlig !

Anti-smärtmedicin är i stort sett oduglig eftersom det här är en ren nervvärk.

Men jo tack, ja, jag har inte bara lärt att leva med den. Den har blivit min vän på den fortsatta färden mot slutet. Tro´t eller ej !