I templet simmar jag fram.
Tyst som i en stor kropp.

Väggarna bär skrift
som fossiler av rop.
Jag läser med handen
som om stenen hade puls.

En korg fylls i mig.
Utan vikt, ändå tyngre.

Jag försöker undvika draget
mot öppningen.

Varningarna finns redan där:
ristade med brustna naglar,
så djupt att de inte går att glömma.

Och ändå: jag förs dit.
Som järn mot magnet.
Som sömn mot en trappa.

Koderna läser av mig baklänges
bakom glas som inte speglar.

På bandet spricker ett paket.
En grå sörja rinner ut
blandat med avlagringar,
och allt som rör vid den
blir långsammare.

Jag försöker släppa taget
men sitter fast.