Världen dras
mot den vita kronan
som befaller naturen
att tiga.

Blixten, en
sol som
förvandlar
huden till
en katedral av tunt glas.

Ljuset blir klingan,
vars metalliska nåd
rider över taken.

Det skär i minnet,
blir hårt i stunden
handen tappar
hjärtats penna.

Reflexen är inte min,
men ändå.

Värmen
den osynlige fursten,
gör det levande
lätt,
så lätt att allt försvinner.

Väggar flyttar sig,
trycket går igenom mig
som om de fruktade sitt eko.

Efteråt börjar
kroppen att läsa fel.
Bokstäverna byter plats
och varje stavelse smakar järn
som om munnen bar ett sår
och såret hette sanning.

Trycket anländer,
obönhörligt
och ner faller
svart regn.

Kvar är ett
tvingande ingenmansland
där husen står i stycken
som lämnade tänder
i ett tomt leende.

När världen väl lärt
sig detta alfabet
läser den vidare,
med kalla läppar.