Jag står än vid kanten
av det som aldrig var mitt
genom bruset av passerande steg

bär jag en kropp som minns
långsamma sprickor i rörelsen
ett eko av det som förnekats
väntar osedd

förvägrad plats i ledet
överröstad av hjulens rytm
raserad i det tysta av
vagnar vars stål pressar fram
ärr i marken marken vittnar
genom rälsen som plågas
rullar världen vidare
aldrig stannar den här
där jag står

platserna är redan tagna
lagarna skrivna utan mig
ansikten vända bort
tystnaden dömer
säger mer än ordens
exil
när blicken faller kallt

mina steg tvekar
ett försök till tillhörighet
nekas innan det når fram

jag bär det ändå
av det som skaver
genom kroppen

ser jag er
era rörelse, er ordning
ramen där jag saknas.