De små tecknen
gömmer sig i stenröset.

Varje sten
minns en hand
som ingen längre kan namnge.

De försvinner långsamt,
ensamma,
men lämnar kvar
en stilla undervisning
om oundvikligheten
och tacksamheten.

Glädjen
att få vara en del av alltet.

Att le mot solen,
känna dagen
mot den fuktiga graniten.

Koltrasten
bär rytmen

mellan natt och morgon,
mellan kväll och gryning.

Den sjunger
om äventyren,
om kärleken,
om hoppet.

En välsignad bris
fortsätter berättelsen
mellan stenarna.