Jag ser dig ofta
i bekväma rum
med mjuka stolar och rätt människor.
Du pratar annorlunda
ser inte glöden som en gång fanns där.

Det är okej.
Jag hör ändå inte hemma där.

Jag har alltid rört mig i sällskap
som inte putsar sina kanter.
Trasiga, sena nätter,
folk som bär sina liv öppet
oftast för att de inte har råd att gömma dem.
Jag har aldrig varit ensam här.

Du kan skicka mig blommor om du vill.
Helst döda.
De kräver inget vatten
och luktar som avslut.
Skicka dem när du minns mig,
när det passar,
när det är bekvämt.

Jag lever någon annanstans.
I rum där smärtan ibland behöver sällskap.
Jag dömer alla.
Jag dömer ingen.
Inte ens mig själv, längre.

Du tror kanske att jag är förlorad.
Att jag sjunkit.
Men sanningen är mycket enklare än så.
Jag valde aldrig ytan.

En dag gifter jag mig kanske.
Med någon som sett mig
utan filter.
Skicka blommor då också.
Jag ska nicka tyst åt gesten.

Och när allt är över,
om du ligger still
och världen har gått vidare,
ska jag lägga franska tulpaner på din grav.
Inte av plikt.
Utan för att jag minns
att vi en gång stod nära
innan vi valde olika rum.