Vi går omkring
med något som en gång var tänkt att bära.

Nu sitter det kvar
som en tyngd i ryggen.
Inte synlig.
Men alltid där.

Vi rör oss försiktigare än vi behöver.
Som om någon fortfarande tittar.

Det sägs tidigt
vad man är.
Vad man inte är.

Håll dig här.
Gå rakt.
Ta inget steg utanför det som redan finns.

Röster som inte höjs
men ändå stannar kvar.
Som spår i kroppen
man inte riktigt minns när de uppstod.

Och till slut
börjar man själv tro på det.

Att marken är det enda som gäller.
Att höjd är något för andra.

Men ibland
i en stilla sekund
när inget stör

känns det.

Något i ryggen
som vill mer
än att bara bära.

Som minns
utan att kunna säga hur

att det en gång
var menat
att lyfta.