Så onda, så hjärtlöst snåla på det allra
minsta mänskliga varma en människa
kunde bjuda på

-mindes han med svart bitterhet som
det sista han tänkte innan sömnen tog
andan ur honom den där sista natten

med en suck djup nog att blåsa en sista
gnista glöd i resterna av hans sista eld



Mitt på tjärnen utanför, strax nedanför
allting flöt plötsligt en vit näckros fullt
utslagen i all sin prakt för första gången