Jag har gått långt
utan att riktigt veta varför.
Inte vilse,
mer för långt åt fel håll.

Jag har varit snål mot mig själv.
Kallat det självkontroll.
Bitit ihop där jag borde ha stannat upp
och sagt:
det här gör ont.

Det finns en punkt
där man slutar förklara sig
och börjar stå kvar.
Inte för att man är stark,
utan för att man inte orkar vika ner sig mer.

Jag ber inte om mycket.
Inte förståelse.
Inte ursäkter.
Bara lite mer rättvisa i rummet.
Lite mer sanning i rösten.

Lite mer ryggrad
när världen lutar.

Jag har sett vad brist gör med människor.
Hur de krymper sig själva
för att passa in.
Deltar i samtal
där ingen ändå lyssnar.

Jag tänker inte delta längre.
Inte höja rösten.
Inte slå näven i bordet.

Bara stå här
och begära det mest grundläggande:

att bli behandlad
som om jag räknas.

Och om det är för mycket begärt
då är det inte mig
det är fel på.