jag sitter på madrassen
direkt mot golvet
ingen höjd
inget skydd

den tar emot kroppen
utan gensvar

kylan går igenom tyget
som om huset
inte längre
frågar

platsen bredvid
är exakt formad
för någon
som inte
tynger

madrassen håller kvar
en osynlig sänkning
känns skrynklig
av något
som inte
flyttar sig

min nacke faller
av vana
huvudet söker
en axel
som inte uppstår

luften ligger lågt
trycker mot bröstet
som om rummet
väntar på ett andetag
som aldrig tas

jag ser rakt fram
för länge
i tron att en blick
ska dra mig tillbaka
till kroppen

inget händer

golvet är fortfarande golv
madrassen fortfarande mjuk

och jag sitter kvar
tills kroppen
ger upp
formen
av mer